Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Blixten upplyser kyrkan. Knallen af skottet genljuder mot hvalfven. Närröken skingrat sig, ser vargen upp.Gestalten står orörlig.I detsamma slocknar lyktan, otät för luftdraget.Ett starkt bultande höres på insidan af dörren till sakristian. Vargen, förvirradoch förmodande att man ville intränga i kyrkan för att gripa honom,gör ett häftigt språng framåt i mörkret och störtar våldsamt in i den öppnagriften.Strax derpå hör man den tunga stenen nedfalla deröfver.Bultandet på sakristiedörren blir allt starkare.Lyktan tändes åter och man ser Salomon lutad öfver sin unge herre,bemödande sig att återkalla honom till lifvet.Slutligen lyckas det honom.»Hvar äro vi?» frågar förvirrad den vaknade.»På vargjagt, käre herre! Men nu fort upp, ni skall få veta allt sedan.Odjuret är fångadt i en varggrop så god som någon; men jag fruktar hansmedhjelpare bryta sig in i kyrkan. Hör hur de bulta!»»Alla gastar anamme dig, varg!» ropas det inifrån sakristian. »Vet dudå icke att tjocka jernbeslagna luckor förvara fönstret här. Vi måste ut genomdörren, åsna!»»Såså, jag förstår», säger Salomon. »Vargen ligger i gropen och korparnasitta fast på limstången. Välbekomme! Nu bort.»»Men, Salomon, pastorn…?»»Aj det var sannt. Låtom oss se. Ah, der sitter den arme gubben halfdödinkrupen i bänken. Käre vördige herre, följ oss.»Med en stel fånig blick följde dem den arme bedragne kapellanen.Kyrko dörrarne igenlästes noga.»Men», yttrade herr Lars medan han med tungt hufvud tillryggaladeåtervägen, »förklara mig, Salomon, hvad som tilldragit sig under min svimning.»»Hvad annat, käre herre, än att räfven fann sin spådom besannad. Vargenär intet barn att leka med. Inkrupen bakom kyrkodörren, såg jag tillmin förskräckelse ytterligare två män ingå i kyrkan utom de två, hvilka vinyss följt i spåren. Jag lyssnar, jag hör besvärjelsen, jag smyger mig sakta in,jag hör er besvara vargens förmätna frågor, jag ser er möta honom med enenfaldig – ursäkta mig – med en riktigt dum godtrogenhet; jag ser er fallaför hans lömska slag, jag darrar för ert lif, jag besluter att föreställa ett spöke,ty jag gissade att vargens inbillning var uppjagad af hans egna besvärjelser;122