Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035af källare, och de lefvande, som hvarje Söndag sjunga och bedja på taketaf sina förfäders grifter, känna den utan förfäran. Och rundt kring kyrkanligga de dödas hvilokamrar hvarftals på hvarandra, der hafva tio eller tolfslägten efter hvarandra bäddats i jorden, och halfmurknade kors och stenarmed svårläsliga inskrifter stå der öfvervuxna med tjockt gräs, med vildatörnrosor, lejontänder och förgätmigej.I denna gamla kyrka såg man för mer än trettio år sedan om söndagarnaen prest, väl icke fullt så gammal som kyrkan, men åtminstone ett godtstycke öfver sjuttiotalet. När man hörde hans darrande röst i messan ochsåg hans långa magra gestalt i den vida fotsida messkjortan innanför altarkransen,trodde man sig se en gengångare från fordna tider, uppstigen föratt predika bot och bättring för dessa syndens och förderfvets tider. Fögayngre var hans klockare, som med lika darrande stämma svarade amen påden gamle kapellanens böner, och sjelfva spögubben, som uppläste kyrkdörrarne,kringbar håfven och tände ljusen om julmorgonen, hade väl settsina fem och sjuttio vintrar snöga öfver jorden.Och i den gamla prestgården på stranden af den vackra sjön, i de förfallna,nedrökta och låga rummen, sysslade prestens sextioåttaåriga maka,omgifven af en sjuttioårig piga och en likaså gammal trotjenare till dräng.Såtillvida var i prestgården allting gammalt, likasom i kyrkan, tillochmedsoffan i salen och stolarna med det nötta svarta skinnöfverdraget och deåldriga ekskåpen och vägguret, förfärdigadt i Stockholm år 1759, och frälsarensbild i svart ram, målad i olja för mycket längesedan. Särdeles höstetidnär qvällarne voro långa och dagarna mulna såg det ganska kusligt ochåldrigt ut i den gamla gården, utom när den friska tallveden sprakade iden stora spiseln i salen, som spridde ett ljust flammande sken öfver allaföremål och med sin gammaldags treflighet var mycket förnuftigare än desmå osynliga kakelugnar, i hvilka man nu instoppar veden för att obemärktbrinna och värma, utan att glädja hemfolket med den fladdrande lågansluftiga lek.Men liksom ödet och naturens ordning öfverallt i verlden ställa kontrasternaaf höst och vår, af förvissning och ungdomsblomma tätt invidhvarandra, så hände sig äfven här, att prestgårdens åldriga ödslighet lifvadesoch förljufvades af tvenne unga varelsers närvaro. Adjunkten varden ena – vi vilja kalla honom Lars, ty hvarföre skulle hans namn varamodernare än hans person – en stark och glad ung man om fem och tjuguår, nitisk i sin tjenst, frimodig och öppen i hela sitt väsende. Den andravar kapellanens sextonåriga dotterdotter, den älskeliga rödblommiga Mag-108