Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens Dagi skaror orgiernas trogna bundsförvanter och de förvridna gestalterna afmännen kring gröna bordet. Stundom såg man dessa skepnader le, närde höjde glasen eller höllo lif och välfärd på rödt eller svart, – men dettaleende var hiskligt, ty det liknade mera förtviflans grin. Och midt i dettahvimmel såg man gestalten af den nu vuxne ynglingen: månne han speladefalskt efter han så ständigt vann? Ack ja, det gissade man, ty hotande stirradepå honom medspelarnes glaslika ögon; män, hvilkas hus och hem,hästar, hustru och barn han vunnit på spel, stodo krossade af förfäran framförhonom och fjunhakige ynglingar kastade på honom gräsliga blickar, närde störtade ut från spelhuset för att störta sig i Nevan. Det var då hans egnaögon började glimma med denna afgrundsglöd, som menniskor ej kundeuthärda att se uppå. En morgon – man såg på taflan den bleka rodnaden afen gryende decembersol – en morgon återvände han från spelhuset meden vän. »Du spelar fint,» sade vännen; »jag känner dina finter. Gif mig entredjedel af behållningen och jag skall troget hjelpa dig.» – »O ja,» sadeden andra, »att dela med dig var länge min afsigt.» Och när de dervidomfamnades, föll vännen plötsligt stel ned i drifvan, ty i hans hjerta satt enafbruten dolk af glas.Härvid spratt den drömmande till; men nya taflor påkallade snart hansuppmärksamhet. Försvunna voro spelborden och de vilda orgierna: riktecklärerade salar och lysande sällskapskretsar omgåfvo hjelten i dennaskuggverld. Han utströdde sitt guld utan måtta, han lismade sig till de högasynnest, han fikade med bländverket af sin prakt efter de skönas gunst. Ochur den glänsande kretsen räcktes honom en hand, – dock nej, han smög sigtill den, han stal den med bistånd af de mäktigas småleende maktspråk ochden räcktes honom med bortvändt ansigte, bortvändt hjerta, – en englalikqvinna föll till hans bröst: en ros, kastad att förbrännas i en askfylld glödandehärd. Åter förbisväfvade då de skimrande bilderna af stora verldensståt; man tyckte sig se ett haf i vågor och midt i vågornas glitter gungadeett cherubshufvud, hvilket en demon fattat i de gullgula lockarna, för attdraga det under.Nu mörknade luftbilderna plötsligt och drömmarens hjerta krymptetillsamman, likasom dens som är rädd för sin egen skugga. Ur den förraomgifningens glans förflyttades hastigt hans vålnad in i mörka eländigakyffen bland råa banditlika menniskor. Han hade förslösat millioner, ochmenniskor, dem han bedragit, återfordrade allt högljuddare sitt. Han nödgadesfly: han återsåg taflan af den förskräckliga natt, då han smög sig in isin sofvande makas sängkammare, plundrade hennes juvelskrin och stal ur5101520253035165