Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens TofflorPehr, som redan en stund sett mycket försmädelig ut, började nu skratta.»Det vore minsann skada på det vackra Lahdentaka», utbrast han, »ochpå fänrikens promenader dessutom, hvilka väl då finge lof att upphöra.Men dertill lärer det väl ej gå, och källarluften kunde väl förflyga, om manöppnade fönster och dörrar en stund förut. Likväl ber jag få göra den anmärkning,att min nådiga kusin här förgätit mina vilkor, för att ostörd fåtänka på sina egna. Jag har väl ställt mig till hennes disposition, men endasti det fall, att jag hade lyckan med egna öron höra fänriken gå häruppe. Ochsannolikt lär den lyckan ej falla på min lott, eller hvad befalls?»»Pehr har rätt», invände faster Grete Charlotte, som skenbarligen ejvar särdeles nöjd med Ebbas äfventyrliga projekt. »Det är också bra längesedanfänriken hördes gå här sist, och troligen sluta hans vandringar numed allone, sedan de besynnerliga elfva åren äro förlidna, hvarunder hanej kunnat glömma sin gamla boning.»»Eller slutar han gå af pur förargelse, att icke mera göra den effekt somförr.»»Gäckas du inte nu igen?»»Nej, jag förmodar bara. Och om han i denna stund … om han i dennastund skulle höras gå här, så skulle jag gå upp och fråga honom …»»Nå hvarföre säger du ej ut?»»…jag skulle fråga honom, om det är anständigt, att en aflidens själpromenerar i buldanstofflor.»»Pehr, Pehr, smäda icke!»»Jag skulle fråga honom, om det passar sig för en krigare att skrämmagaml ….»»Men hvad går åt dig, Pehr, du blir ju blodröd!»»Nej, faster, det är omöjligt, det är skrock, det är galenskap, jag hördemiste. Men så är det när man sitter länge och hör på ammsagor. Ja, jag sägerännu engång, jag skulle fråga den gunstig herrn der i tofflorna …»»Se så nu går det deruppe!» hviskade Ebba.»Jag har hört det redan i fem minuter», hviskade fastern, »men jagville ingenting säga.»»Jag också», anmärkte Thilda Rosén.»Och jag också», inföll Marie Björkman.»Och jag också», tillade Pehr med ett leende, som skulle föreställahån men i sjelfva verket liknade den grimas man gör när man biter i ettsurt äpple. Nyss högröd, hade han i hast blifvit så hvit, som hans solbrändakinder kunde blifva. Så stor är vantrons makt öfver sjelfva trotset. Ingen-5101520253035195