Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035IV.Det vore svårt att beskrifva det blandade uttryck af häpnad och nyfikenhet,som målade sig i Fransmännens lifliga drag, i det de stirrade mot denpunkt, hvarifrån den klara genomträngande rösten kom. Hertigen väntadesig den angenäma anblicken af en civiliserad fransyska, genom någon sällsamnyck af ödet hitkastad i denna aflägsna ödemark. Guillemots inbillningnöjde sig icke dermed; halfförgätna barnsagor spökade i hans minne ochhan ansträngde sig att genom röken upptäcka den vidunderliga skepnadenaf en sirén eller åtminstone den af en fé i strålande guld och glimmandeädelstenar.Ändtligen skingrade sig röken och man varseblef en alkov, som i det lillarummet bildades af eldstaden å ena och väggen å andra sidan, i det ett parafhuggna friska granar åt denna i allmogens stugor ofta skräpiga plats gafett behag, som bjert stack af mot kojans öfriga simpla inredning. I dennaalkov, som ej var större, än att en eller högst tvenne personer der fingo utrymme,visade sig en ung flicka, att döma efter det yttre, hvarken fransyskaeller fé, – ty hennes drägt var af vanligt finskt ylle med den välkända bredarandningen i mörkblått och rödt – men i alla fall en sällsam företeelse här.Vi lemne derhän huru mycket häraf man bör tillskrifva den bjerta kontrastenmot alla omgifningar; men aldrig erinrade sig Hertigen hafva setten mera bländande hvithet i Tuilleriernas salonger, aldrig mera glänsandemörka ögon, aldrig en skönare kastanjefärg på mjuka lockar hos damernai den lysande Louvren. Öfver hela det unga ansigtet hvilade en obeskrifligklarhet, ett mildt, nästan svårmodigt tycke, en blandad färg af mörkblå sorgoch ljusröd glädje, det mest intagande, det oförgätligaste behag.H. K. H. Hertigen af Orleans helsade invånarinnan i en koja i Karesuandomed en bugning lika artig, som den H. K. H. skulle egnat en prinsessaaf blodet.»Monseigneur!» fortfor flickan på samma lediga fransyska, »vi hafvalänge väntat er. När ni i går kl. 8 och 10 minuter f. m. lemnade Muonioniska,yttrade min far sin ledsnad deröfver att ni ville tillryggalägga hela vägenhit med hästar. Hästar, Monseigneur, passa icke mera för dessa trakter; dehärda ej ut i drifvorna, de fordra banade vägar, och äro vid denna tid på åretsvaga och uthungrade. Ni har ännu ej pröfvat våra renar, Monseigneur; nikänner ej hvilken frisk glädje det är att vid stjernljus och norrsken ila framöfver glimmande snöslätter; skada att ni försummat det; i morgon inträffartöväder; med otrolig hastighet blifva moarna ofarbara och elfvarna osäkrai strömdragen. Ni har försummat ett herrligt nöje, Monseigneur!»74