Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

LindanserskanÅter hade Felicia hunnit till midten af linan, då hon stadnade lika plötsligtsom förra gången. Genom kikarne såg man hennes vackra hufvud långsamtvända sig, likasom hade hon noga öfverskådat menniskoskaran undersig. Derpå stod hon ett ögonblick rak och utan minsta rörelse.»Hon är trött, hon hvilar sig», skrek man dernere.»Vinden tar henne», ropade andra.I samma ögonblick såg man något hvitt och rödt nedstörta från höjden.Hopen blef plötsligt stum. Det var balancerstången, som fallit ur Feliciashand och med ett skallrande ljud slogs sönder mot stenarna.Hr Casper blef askgrå i ansigtet och började häftigt darra.Denna darrning meddelade sig hastigt åt de kringstående, ty hvar ochen kunde med blotta ögonen se att flickan deruppe vådligt vacklade. Af allade flera hundrade, som med rysning åsågo denna fara, kunde ingen räddaden arma från den säkraste död, om hon förlorade jemvigten. Medvetandetderaf slog den modigaste med bestörtning.Felicia lyftade sin lilla fot. Linan svigtade …I detta ögonblick trängde sig någon häftigt genom hopen, sprang upppå den förutnämnda brunnen och kastade sin näsduk högt i luften.Den lyftade foten sänkte sig åter på linan.Strax derpå fortsatte Felicia vandringen.Utan balancerstång, var denna vandring nu dubbelt vådlig. Ringarevågstycken hafva förvärfvat odödligt rykte. Den unga flickans skicklighetoch mod voro i sanning beundransvärda. Balancerande med armarna, beherrskandehvarje led i sin spänstiga kropp, tillryggalade hon lyckligt återstodenaf vägen, hvilade några minuter i tornet och nedsteg derpå sammaväg hon kommit, följd af mängdens enthusiastiska bifallsrop.5101520258.En timma derefter mottog Alarik, som, bedragen af en falsk underrättelseatt vågstycket vore uppskjutet till i morgon, nära nog försummat skådespeletoch tecknet, följande billet:30När jag stod mellan himmel och jord och min själ tvekade mellanbåda, då mindes jag er. Då mindes jag, att utan kärlek är all jordensgrönska blek och allt himlens ljus en dager utan glädje. Då lyftade jagmin fot, ty er – er såg jag ej. Ni kom, ni gaf det tecken jag begärt, dåfann jag grönskan ljuf och himlen blå. Ni kom i tid. I afton klockan 11fly vi. Vid trädgårdsporten finner niF.35105