Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller51015202530Skadan hjelpes, men förnyas efter tio steg. En man i lappskor och lifrockaf räfskinn nedhoppar från den efterföljande slädan, snafvar tjugu gånger iden djupa snön och uppnår ändtligen den främsta slädan.»Sacre nomme, monseigneur, nous sommes perdus!»»Tais toi, François,» befaller en röst från slädan, »et assiste à ce garçon là.Il n’y a nul risque à cela.»»Maudit pays!» mumlar betjenten, i det han ånyo tumlar i drifvan. Menfimmerstången står ej att hjelpa. Den tredje slädan upphinner de andra. Enröst från denna frågar på finska, om någon gård finns i närheten.Pojken i fårakläderna skrufvar mössan på venstra örat, för pelsärmenmed en van rörelse till näsan, tar derpå hästen om nosen tills den frustar,och genmäler slutligen med mycket lugn: »ei näy olevan».Herremannen, som kan finska, utfar i en mängd eder och harmsna utrop,lutar sig derpå vördnadsfullt intill den främsta slädan och föreslår påtyska att man skall ombyta fimmerstänger från ett af de andra åkdonen; manskulle söka komma upp på stranden af elfven, der man utan långt sökandeborde finna någon koja till nattherberge. »Ovädret tilltar fruktans värdt»,tillade han, »och innan kort skall det blifva omöjligt att taga ett enda stegframåt.» Ombytet sker och man söker ett uppfartsställe, men förgäfves.För tredje gången stadna hästarne och fås ej ur fläcken. Tjockt mörker,snöyra och storm göra de resandes läge äfventyrligt.»Nous sommes perdus!» höres åter den förra rösten. »Miserable pays!maudit pays! oh mon Dieu! diable m’emporte!»Herremannen i främsta slädan uppstiger och trycker en specieriksdaleri skjutspojkens hand. Denne bär stora hårda handskar af hundskinn ochfäller myntet i drifvan. Men liksom hade han förstått meningen, uppklifverhan långsamt på elfbranten, åtföljd af den gifmilde herrn. En lång stundspeja deras ögon förgäfves kring nejden; de se ej många famnar framförsig och blåsten är så våldsam, att de måste fasthålla sig i enrisbuskarna. »Eitästä päästä tänä yönä», menar pojken slutligen. Främlingen synes förståhonom och bereder sig att tillbringa natten i slädan.Då uppreser sig tätt invid dem en gestalt, hvilken de hittills tagit för enöfversnögad stubbe. Han vinkar dem att följa sig.35III.Främlingen betraktade närmare den sällsama gestalt, hvilken så plötsligtuppträdde som en vän i nöden. Här i snö-öknarna, stormen och mörkrethade man ock rätt att vänta mindre vanliga syner. Det var sannolikt, att70