Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

En Natt och en MorgonMen hon försvann ej mer, hon stod der stilla och skön och hennes läpparrörde sig ånyo:»Jag visste nog, du skulle komma. I den tysta sorgen öfver det grufliga,som skett, har jag väntat dig. O hvad jag väntat! Ty ingen tror mina ord,dem anden ingifver mig, när jag är vaken för det himmelska. De kalla detyrsel … o det är sant, de veta ej att detta jordelif är en yrsel och en dröm,men Beata är den nåden förunnad att stundom vakna. Stundom, ack! Beatassjäl sofver ofta, lik alla de andras, då ligger en tung slöja utbredd öfverandens himmelska lif. Då känner hon ej heller dig, Benedict, ej heller dig!Men dig älskar hon nu när hon är vaken, ty du förstår henne, du. Icke sannt,du vet ju allt? I går kl. 7 och 23 minuter på aftonen åkte du in på gården, mendå sof Beata själens sömn och hon vaknade först i dag kl. 6 och 4 minuter.Då lät hon spänna för sin lilla chaise och åkte hit, fast hennes mormor intetviste. Är du ond på henne för det?»Under dessa ord, hvilka utsades med korta mellanskof, nästan såsomaf en, hvilken talar i sömnen, ägde jag tillfälle både att öfvertyga mig omsynens verklighet och att närmare betrakta det väsende, som stod framförmig. Novembermorgonens bleka sol gjöt ett skimmer af höstlig glansöfver anletsdrag af så fint och genomskinligt tycke, att man skulle trottsig se en staty af skäraste alabaster, om icke läpparnes nervösa darrning,ögonens underliga skiftning och det obeskrifligt själfulla, förklarade uttrycketi hvarje drag gifvit gestalten ett lif, som ingen mejsel är i stånd atthärma. Jag hade åtminstone väntat, att likheten med madonnan skulleförsvinna vid närmare påseende, men detta var endast fallet med drägten,af hvilken man kunde urskilja föga mer än den vida vinterkappan.Anletsdragen voro i sjelfva verket af en förvånande likhet med den heligajungfruns. Men jag hade sett nog för att öfvertyga mig, det synen, ehuruen af de sällsammaste, tillhörde denna jord, likasom jag. Åter rörde sig dedarrande läpparna:»Du känner mig ej, Benedict! Ack ja, din själ sofver ju, såsom de andras.Du har rätt, jag är ej madonnan, fast jag är henne lik. Beatas moder harälskat denna tafla outsägligt, hon har sett på den med så himmelska ögon,medan Beata hvilade under hennes hjerta, hon har knäböjt för henne i bönså mången gång, såsom hon gjorde när hon var barn. Ty Beatas moder varfödd Katholik, sjökaptenen, hennes stjuffader, förde henne hit från det soligaMarseille. Taflan var hennes enda arf. Beatas kappa faller ej i så skönadraperier som madonnans mantel. Hon är hög och stor; Beata är blott enstackars flicka på denna jord.»510152025303523