Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens Dagtänkligt mot formen, ty flera knappar i fracken voro för tillfället oknäppta.Temligen hemmastadd, vinkade han åt Iwan att aflägsna sig och regladeefter honom salongsdörrarne.Löjtnant Lehman, – ty det var han, – framträdde derpå hastigt motfurstin nan, men stadnade synbart förvirrad vid den allvarliga, frågandeblick, som mötte honom från den ädla damens sköna mörka ögon, och teg.Furstinnan afbröt icke denna tystnad, men hennes blickar fortforo attforskande hvila på den nysskomne.»Madame,» sade han dröjande, »jag har kommit för att tacka er för allden oförtjenta, den oförgätliga godhet, hvarmed ni sedan tre år öfverhopatmig, och tillika för att säga er ett evigt farväl.»Den fina rodnaden vek hastigt ifrån furstinnan Gregorzewskas kinderoch bestörtning målade sig i hennes blick. »Hvad har händt, Lorenz?»frågade hon med illa dold ömhet.Löjtnanten svarade icke, men hans läppar darrade.»För himlens skull, Lorenz, hvad har händt?» upprepade furstinnan,lade sin hand på hans arm och såg in i hans ögon. Hon förskräcktes öfverden mörka skiftning, som dessa antagit och som alltför mycket påmintehenne om en man, hvars minne hon länge sökt förjaga.»Jag är skyldig er så mycket, madame, att uppriktighet är det minstani af mig kan fordra. Ack, jag är ovärdig all er godhet … jag har brutit mitthögtidliga löfte till er och jag går att lida följderna af mitt brott.»»Ah jag förstår. Ni har spelat, olycklige!»»Ja, madame, jag har spelat.»»Och förlorat? … Kanske mer än som tillhörde er?»»Mer än som tillhörde mig.»»Men det är ju oförsvarligt, det är vansinnigt. Och det är ej längre sedanän i förgår ni lofvade mig att aldrig spela mer.»»Det är ej förlusten som grämer mig i detta ögonblick, äfven om dengällde min heder; det är förtviflan öfver att ha besvarat er godhet, er ömhetmed ett löftesbrott. O denna passion, dessa demoniska lockelser! Om nivisste, madame, huru djupt jag föraktar mig sjelf! Långt från er, går jag attförsona mitt fel, och minnet af er, den ädlaste qvinna jag nånsin kännt, skallfölja mig till min graf. Farväl!»»Ett ögonblick ännu, Lorenz! Så skiljas icke vänner åt. Måhända är vårbekantskap äldre än ni tror. Erinrar ni er ännu er barndom och den hederligeköpmannen i Viborg, som upptagit er till fosterson?»»Den förträfflige Wolmarsen, ja!»5101520253035175