Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035vaggan det slumrande barnet, för att en dag för dess återgifvande utpressaofantliga penningesummor. Och den ädla modrens fasa, när hon, väckt afonda drömmar, störtade upp och fann ej mer sin späda älskling, och allden nöd hon led och alla ångstfulla stunder hon genomlefde, alla tårar, allsmälek, allt gäckadt hopp, det framstod i bjerta bilder, en efter annan, påtaflorna i skyn och frambragte scener af så namnlös jemmer, att den drömmandemed häftighet kastade sig åt sidan och rullade utför klippan, till dessen afsats hindrade honom att störta i djupet.Än återstod dock en syn. Det förekom honom, som lossnade hans väsendei sina fogningar, förtunnades och blef så lätt att ett luftdrag kastadehonom hit och dit genom rymderna. Hvarthelst han då fördes af vindfläktarne,stötte honom alla föremål i naturen med fasa tillbaka. Han sväfvadeöfver löfsalarna och de böjde sig undan såsom för en giftig vind; han berördebergens toppar och de stötte honom hånfullt ifrån sig. Skyarna, påhvilka han ville hvila, sjönko försåtligt undan honom och icke den torrasteöken, icke den naknaste klippa unnade honom ett stöd att sätta sin fot uppå.I hela verlden fanns icke en varelse så fridlös, så vänlös, som han och hankände sig förgås af trånad efter en enda kärleksfull blick – men ingenstädesfann han en sådan. Han hade förlorat ända till hoppet och att ändocknödgas lefva, det var för honom qvalfullare, än en tusenfaldig död.Då sken i hans ansigte en himmelskt klar stråle af den uppgående septembersolenoch dvalan försvann från hans tunga ögonlock. Förvirrad restehan sig upp: han befann sig på yttersta randen af en klippa, icke berghög,men nära lodrät öfver hafvet, som under honom gick i svala skimrandemorgonvågor; en enda oberäknad rörelse hade varit tillräcklig att störtahonom ned. Han stod upp och kände sig våt af daggen, en frossa skakadehans lemmar. Hvar han var, det kunde han ej genast erinra sig; dock förekomdet honom, som hade han i svartsjukans och det bedragna hoppetsängslan irrat hit ut i de öde trakterna, med den oklara afsigten att sluta sittlif. Skulle han störta sig i hafvet? Hur dåraktigt! Han hade ännu ej afslutatsin räkning med lifvet. Grubblande återvände han till staden.Nästa gång vi återse den förryckte herrn i ljusa paletot’n, finne vi honom… men håll ett ögonblick, denne man, var han verkligen förryckt?Låter det ej tänka sig, att en man, som han, hemfallen åt otyglade passioner,förstörd af utsväfningar, irrande kring verlden utan hem och frid,med en till vansinne gränsande häftighet griper efter den enda utsigt, somstår honom öfrig: den att tilltrotsa sig penningar af sin fordna maka, genomhotelsen att i all sin förnedring uppträda som hennes, den förnäma166