Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035af vågskimret dystra till mods och uppsöka då gerna hyttornas lägerstäder.Men på ett ångfartyg blir tiden ofta lång och för vissa orsakers skull vistasman heldre på däck, än derunder, så ofta ske kan. Så såg man äfven nu,ehuru mörkret redan inbrutit, flera grupper af passagerare qvardröja påakterdäck, der de, tätt insvepta i sina kappor och paletoter, sökte att genomsamtal och sång förskingra intrycket af hafvets ensliga storhet.Mannen i ljusa paletot’n stod på fördäck med korslagda armar och sågdyster ut i månskenet. Hans tankar visste blott natten och samvetet, mende måtte icke ha varit fromma och goda, ty vid ett slag på sin axel sprattpaletotmannen till som en ertappad missdådare och såg sig om. Framförhonom stod i en eldares lätta och svärtade drägt Göran Mörtin.»Tiden nalkas», hviskade eldaren sakta och betydelsefullt. »Offrenstå redo vid slagtbänken och ingen mensklig makt kan rycka dem ur vårahänder, ifall vi slå till. Säg mig Arsenij Franzowitsch, känner du icke en vällustigkänsla af hämd och stolthet vid tanken uppå att hålla i dina händerdin trolösa makas och hennes älskares bräckliga lefnadstrådar?»»Jag förstår icke din plan», sade Gulkin med en lindrig skälfning, sommöjligen härrörde af vindens kyla.»Min plan? Du menar väl din; eller har du redan glömt, att det var jag,som ständigt föreslog lindriga medel, och att det var du, som påyrkade afgörandekrafttag. Ty» – tillade Mörtin försmädligt – »våra lynnen äro nuengång sådana, att du är tigern och jag katten. Kan du förroskull påminnadig, huru många menniskor du tillförene skickat hädan ur denna verlden?»»Det kan ej vara många, ty jag har afskytt blod och dödat blott till nödvärn.»»Tänk likväl efter, furst Arsenij! man dödar ofta utan att utgjuta blod.Erinra dig alla de blomstrande ynglingar, sina familjers hopp, alla de kraftfullemän, sina makars stöd, hvilka du ruinerat på spel, störtat i förtviflanoch bragt till sjelfmord. Lägg härtill alla de barnlöse fäder, hvilkas gråa hårdu störtat med sorg i grafven, alla de värnlösa varelser, hvilka du gjort tillenkor och faderlösa, prisgifna åt hungern, eländet och en usel strådöd, – erinradig alla dessa och jag skall bespara dig att räkna dem på ziffran, blottdu uppriktigt tillstår, att några dussin menniskolif äro för dig en småsak.»»Far till afgrunden med dina räkningar!»»Nå nå! signor, icke så häftig! Här är du i mitt våld; ett ord af mig, ochdu kastas bunden till händer och fötter i kolrummet. Var derföre alldeleslugn, och låt mig råda. Jag har beslutit att gifva efter för dina förslager ochi natt spränga fartyget i luften.»182