Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller510152025då först skall du börja att rätt älska dina kära, varmt och med outsägligglädje …» *)Och så gjorde jag, likväl icke jag, utan Guds ande. Då börjades smekningaroch böner, att jag måtte vara religiös med sans och förnuft, förströmitt dystra grubbel och ej skada mina ögon med den myckna läsningen.Det ville ej hjelpa, ty inom mig grydde ett nytt lifs morgon. Sedan kommotårar och förmaningar, de strandade likaså. Sedan kommo häftiga uppträden,men jag var tålig och ödmjuk och led mycket. Slutligen kom ettmaktspråk af min far: »låt flickan vara i fred, jag ser hon ärft hela sin morsenvishet, men det går väl öfver». – Så lemnade man mig i ro. Men det gickej öfver. Fyra år gingo så förbi, då ledsnade man att längre vänta slutet påmin envishet och gaf mig bort åt den unge fattige presten, som engång badmig vända om från afgudarna. »Stackars flicka, som fallit i den lismarensklor!» sade mina förra vänner. »Han förledde henne, för att komma åthennes penningar.»Men från föräldrahuset medtog jag endast en tarflig utstyrsel. Litet ägavi af denna jordens goda och känna oss likväl så rika. Stundom har jag tänkttillbaka på dessa orons dagar, då jag rik, vacker, smickrad och älskad af alla,midt under lysande nöjen, i siden och juveler, kände mig så sorgsen, fridlösoch tom i min innersta själ. Och jag har frågat mig, huru det är möjligt attvara så mycket, mycket lyckligare nu i denna tysta, aflägsna, ringa boning,i dessa enkla, hemväfda tyger … ? Och då har rösten i mitt inre tydligt sagt:förutan Gud och moderskärlek äger qvinnan ingen frid på jorden!Nu vet jag hvad sorg är och hvad glädje är, nu känner jag dem båda såväl. Hvad jag förr ej anat, det blef mig på engång så himmelskt klart ochfrån den stunden var jag en annan än jag fordom var.*) Almqvist, Om Menniskans Stöd.66