Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035om det förskräckliga var sannt. Mamsell Lovisa, bestormad af frågor, togsig så illa vid, att hon insjuknade, och det var ej det minsta bekymret, attmed nödig varsamhet förbereda den aflednes närmaste anförvanter på densorgliga upptäckten. Tjenstefolkets obetänksamhet gjorde mina försigtighetsmåttom intet. Äfven den gamla frun sträcktes vid denna underrättelsepå sjukbädden, som blef hennes sista. Dottren deremot bar den förfärliganyheten med skenbart lugn, men hennes helsa aftynade och de magnetiskakriserna vunno i intensitet och uthållighet.I största hast beramades ett urtima ting. Drängen Jussi efterslogs i allariktningar, komministern, hvars fortfarande frånvaro ej kunde undgå att synasmisstänkt, instämdes, vid laga ansvar, till vitne. Länsmannen uppträddesom åklagare. Ransakningen började.Jag förbigår mitt vitnesmål, såsom af berättelsen redan bekant. Detgällde hufvudsakligen brefvet, hvars innehåll så outplånligt qvarstadnati mitt minne, att jag kunde på ed diktera detsamma till protokollet nästanord för ord. Härigenom, samt medelst den aflednes framtedda bokföring,bevisades en större penningesummas förefinnande vid dödsfallet. Tillbörligvigt lades på det å byreaun bemärkta våldet, de kringkastade papperensamt å den afsomnades uttryck om sin »beqväma helsa».Mamsell Lovisa Öberg, som ännu ej repat sig rätt, vitnade med tu fingerå bok i hufvudsaken detsamma, som redan nämndt. Hennes vitnesmål ansågsbindande i frågan om stölden samt af vigt i hvad det rörde fönsteraffärensamt den dödes läge den 21 Oktob. om morgonen.Jungfru Hedvig Elisabeth Westerman vitnade, det hon, som förenämndedag kl. 6 på morgonen inburit kaffe till kyrkoherden, dervid befunnithonom emot hans vana ännu i säng samt, deröfver förundrad, först saktaoch sedan högre yttrat: »skall inte pastorn ha kaffe, klockan är redan sex».Då intet svar följde derpå, hade vitnet gått fram till sängen i afsigt att väckaden förmente sofvande, och dervid funnit honom liflös och kall i förut beskrifnaställning, men (hvad som befanns högst vigtigt) med hufvudet nästanhelt och hållet under örngottet. Vitnet hade dervid undandragit sagdeörngott, för att förvissa sig om förhållandet, och derpå, fattadt af en plötsligförfäran, släppt brickan i golfvet och skyndat på dörren. Äfven erinrade sigvitnet, att fönstret då varit sönderslaget och kammaren ganska kall.Pigan Anna Eriksdotter Kallinen, som tillskyndat på jungfruns utrop:»Herra Jumala, kirkoherra on kuollut!» aflade i frågan om den dödes lägeenahanda vitnesmål, som vitnet Öberg, men erinrade sig derjemte, attsängtäcke och lakan varit i mycken oordning, att ett bälte då befunnits lig-30