Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

novelleroch åter blodas skyn – och den lille pilten på thronen svänger sin trädsabeloch … och luften förmörkas af ofantliga korpars ramsvarta vingar ……»5101520253035VII.Tre veckor efter den sednast beskrifna natt, hvars äfventyr voro af den art,att de icke så lätt glömdes, finne vi de höge resande ännu quar i Kare suando.Menföret hade hindrat resans fortsättande. Grefven af Montjoye svor itysthet hela raden af nobla eder igenom, medan Mr Guillemot icke var sånogräknad, om ett och annat diable m’emporte! kom till hans herres öron.Prinsen var den ende, som småleende såg sina följeslagares otålighet. »Finnerni ej denna nejd behaglig på sitt sätt?» sade han. »Vi vilja afbida islossningen,den kan ej länge dröja.» – Men inom sig önskade prinsen, att denännu måtte dröja något.»Det tror jag nog», mumlade Guillemot i skägget. »Monseigneur ägersina höga kungliga förfäders hela verldsbekanta beundran för det vackrakönet. Hvilken olycksstjerna har nu ock skickat hit till verldens ända såblixtrande ögon, som denna trollpackas, denna Toini, om hvilken jag, medrespekt sagdt, tar mig friheten tänka hvarjehanda? Det sitter en satunge iden flickans ögonvrår; vore jag ej philosoph, ville jag svärja på att hon förhexatmin herre med en kärleksdryck. Alltsedan den infama natten, då dengamle belsebub låg blixtsternfull och pratade för oss sina dumheter, harMonseigneur varit ofantligt kär i flickan. Bittida och sent hedrar han det uslakyffet med sina besök. Hon har lärt honom köra renar och gå på skidor; jagfrågar billigt, hvad han skall göra med dessa talenter i Frankrike? Gudskelofatt det nu säges vara för sent att ringa björnar, annars kunde jag väl upplefvaden dag, då en lappsk nalle lade sina ramar i en Bourbons glacéhandskar.I går skulle man jaga loar, men fick man några månne? Hvad vet jag? Envacker dag skall den sköna flickan förvandla sig till en varulf och vi andrakanhända till filfrasar. Jag tackar för den äran, ehuru Jean Jacques, som aldrigvarit i lappmarken, i rätt sköna fraser uppmanar oss att ’gå till skogen ochblifva menniskor’. Och det olycksaligaste af allt är att cognaken tog slut fören vecka sedan.»Emellertid hade man flyttat till en beqvämare boning, men Guillemothade rätt: hans herre föredrog ofta den låga kojan och den lilla alkoven medde ständigt friska doftande granarna, – ännu oftare, och icke ensam, det ivårsolen glimmande fjället.En klar qväll i April såg vandraren från stranden af Muonio vesterutpå det låga fjället tvenne gestalter i skimret mellan de glesa granarna. När82