Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035la af ofrivillig häpnad och resoneradt trots. Så vidt han kunde se, fannsingen lefvande varelse i kammaren.Och likväl hörde han det nyss förut gå deruppe.Vindskammaren var ett högt och stort rum, sådana man ofta träffar ikaraktersbyggnader från förra seklet på landsbygderna – dessa hus medtvefaldt brutet tak och ofantliga vindar, der man har godt tillfälle att beundrabyggmästarens slöseri med dimensioner och furutimmer. Lyktankastade ett ovisst och flämtande sken öfver det torftiga, nästan eländigaamöblemanget i detta rum – två stolar, en tältsäng, en liten byrå af mörkmasur med lutande klaff samt ett ovanlig stort svart skrifbord med lådorpå ömse sidor. Närmast bredvid byrån hängde på väggen en omålad hyllai två afdelningar. På den öfre sågos tre eller fyra gamla böcker och på denundra voro huggjern, borrar, filar och andra verktyg i temmelig ordninguppradade. Ofvanför sängen hängde tvenne lodbössor, två par pistoler, envärja, en hirschfängare och en dolk.Pehr hade under denna hastiga öfversigt af rummet hunnit öfvertygasig, att ingen vandrare der var att upptäcka. Nyfikenheten, känslan att stå iett rum, der sedan elfva år ingen mensklig varelse satt sin fot, kom honomnästan att glömma det bedrägeri han trodde sig vilja upptäcka. En iakttagelsevar dock tillräcklig att förvandla den första nyfikenheten till en känslaaf rysning och otrefnad. Han rörde med sin hand mot väggen: ett mjukt ochklibbigt ämne kom handen att slinta. Pehr lyste nu närmare med lyktan:väggen var öfverdragen med tjockt grönt, fuktigt mögel, som fullkomligtuppblött de smala pappersrimsor, hvarmed springorna varit öfverklistrade.Pehr lyste på stolarna: de voro höljda med samma vidriga ämne; på sängen,på böckerna: de voro likaså af möglet betäckta; uppå sjelfva trädytan afmöblerna hade dam och mögel i tjocka lager samlat sig, och vapnen på väggensyntes förtärda af rost. Sjelfva golfvet var slipprigt af samma orsak ochpå insidan af fönsterrutorna hade lägrat sig ett grått täcke. Kastade man enblick åt taket, var det ej svårt att förklara detta kammarens utseende. Storabruna fläckar på den ursprungligt hvita limningen utvisade att kammarenläkt in och att den ständiga stora fuktigheten sålunda måste hafva alstratett rikt mögel. Det föreföll Pehr emellertid rätt kusligt; han tyckte sig stå iett på sekler icke öppnadt grifthvalf.Pehr Karbin hade emellertid tillräckligen hunnit öfvertyga sig, att ingenfanns i kammaren och ämnade återvända, då ett föremål, som framstackunder den halfförmultnade sängen, ådrog sig hela hans uppmärksamhet.Knappt räckte lyktans slocknande sken till att upplysa de besynnerliga per-198