Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vargendalena, äfven kallad Lena för korthetens skull, en äkta treflig landtflicka,som i baka och brygga och koka och väfva och spinna och sy sökte sinmake väl bland tio soknars händiga prestmamseller, men som derjemtehade, utom sin kristendomskunskap, lärt räkna förträffligt i hufvudet, lästFants historie och Djurbergs geografi och dessutom kunde säga de latinskanamnen på väl hundrade blommor och gräs af dem som vexte kring prestgården.De ungas närvaro i huset var som ett gladt solsken öfver en ödsligskog; der det skiner, der visar den mörka ljungen sina blekröda blommor,den dunkla grönskan antar en gladare färg och ensliga fåglar sjunga på demossiga grenarna af gran och tall.Utom dessa sex, de fyra gamla och de två unga, fanns ännu i gården ensjunde person, en medelålders man om några och fyratio år, kort, undersätsigoch koppärrig med bredt och obehagligt ansigte, svart, tofvigt håroch skelande ögon: afskedade fältväbeln Maths Kallinen, hvars tjockaoformliga näsa förskaffat honom öknamnet Susinokka, Vargnos, eller heltenkelt Susi, vargen. Och när man rätt betraktade karlen, måste man tillstå,att namnet ej var oförtjent. Hela karlens utseende hade något lömskt,grymt, glupskt, varglikt, som gjorde att hvarochen gerna såg sig tillbaka närSusinokka gick bakom, likasom fruktade man hvarje ögonblick ett vilddjurssprång i nacken på den oberedde. Huru den gamle kapellanen visadedenne Kallinen ett sådant förtroende, att han inrymt honom en kammarepå sin gård, det var för hvar man en gåta, ty nästan af instinkt gick man urvägen för denne man och sjelfva bandhunden Phylax hade alltsedan mannensankomst till gården öppet förklarat sig för hans oförsonlige fiende.Nu hände sig en kulen afton i November månad år 1810, att Adjunkten,Magister Lars, långt för detta tändt sitt enda ljus och satt sig vid detomålade ekbordet i vindskammaren fördjupad i läsningen af den gamleRomaren Tacitus, hans favoritlektur på lediga stunder, då Salomon, denåldrige trotjenaren, inträdde, krökt under en börda ved, hvilken han medbuller och brak afkastade vid kakelugnen. Snart sprakade brasan på sitteget småtrefliga puttrande vis, som den alltid gör när den nyss tändes ochluftdraget spelar friskt och fladdrande genom kakelugnsröret. Adjunktenplägade deråt hafva sin innerliga förnöjelse och bortlade då vanligen boken,för att med Gud vet hvilka sällsama och svärmande tankar betraktade späda lågornas muntra slingringar uppför stammarne af vedträden. Såtillät Lars äfven nu sin käre Tacitus att gå till hvila i sällskap med Nohrborgspostilla på skrifbordet och flyttade sin stol framför den nytändabrasan.5101520253035109