Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens Tofflorbegripligt, så funno de slutligen tvenne poster af de sex, hvari fänrikenfördelat sitt undanstuckna mammon.Tretusen silfverriksdalrar med Gustaf III:s bild uppå, inlagde i tre ansenligapåsar, funnos på ett konstigt sätt inlagde i kakelugnspipan (P, somdet hette i anvisningen). Det hade utan tvifvel kostat fänriken otroligt besvär,att uttaga en del af muren, deri bilda en ihålighet stor nog att inrymmapåsarna, och sedan återfylla det uttagna, så att intet märktes. Ej underligtom han emellertid satte konstlås för dörren!Tretusen andra specieriksdalrar funnos på lika sätt inpassade i väggenunder fönstret 2 (V U F 2) och kommo i dagen endast och allenast genomPehr Karbins fyndiga uträkningar, i det han gaf akt uppå att den funna»lönnlådan 2» var den andra, då man räknade från sängplatsen, hvarafhan drog den slutsats, att F 2 måste beteckna andra fönstret, från sängenräknadt. Detta var likväl allt hvad man fann; med 6 000 Gustaver i silfver,utgörande i landets mynt något öfver 6 000 Rub. Silfver, fick man varanöjd.För en novellskrifvare vore väl ingenting lättare och angenämare, än attvidare följa de undersökningar man anställde öfverallt på Lahdentaka, ejallenast i fänrikens rum, der icke ens väggarna lemnades oantastade, utani alla vinklar och vrår på vinden, under takåsen, i källaren, i trädgården,ja i åkrar och skogsmarker, dit fänriken någon gång synts vandra ut påmorgon qvistarna. Men som det skedde allt förgäfves, så är derom ingentingvidare att säga, om man vill hålla sig till sanningen. Summan är den, attman till dato funnit platt ingenting mer än det redan funna och, hvad somvar det värsta, att man knappt kan hoppas att finna något, ty när man ickegittat utgrunda hvad A A A betydde, som stod i den funna anvisningen,lärer man så mycket mindre smickra sig med några förhoppningar om deöfriga fyra posternas påhittande utan anvisning. Och toffeln N:o 2 – ja denvar sin kos.Således hade man nu 6 000 blanka silfverriksdalrar, hvarken mer ellermindre tillsvidare. Men hvem dessa 6 000 rätteligen borde tillhöra – Pehreller lilla Rosa – se det var en knut, som tycktes genera vederbörande. PehrKarbin läste hvarjehanda om den saken i tanternas miner, och som han varen öppen och genomärlig man, ville han för ingen del, att hans slägtingarskulle anse sig genom honom förfördelade. Alltså tog han tillfället i akt envacker afton, dagen innan hans utgående permission kallade honom bortfrån Lahdentaka, och yttrade följande uppriktiga ord till den kring thébordetförsamlade fruntimmerskonseljen:5101520253035221