Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035när kroppen har helsa och själen frid. Uppriktigt taladt, tyckte herr Lars,att också här kunde sällheten trifvas, om blott … ja om blott Lena vore hanslilla hustru redan nu.Herr Lars betraktade pastorn: han sof.Den gamla pastorskan satt tyst och begrundande.Lilla Lena var solsken nu som alltid.Gumman i gungstolen vinkade herr Lars närmare.»Käre magister,» hviskade hon, »förlåt att jag faller besvärlig, menkunde magistern låna mig två riksdaler i morgon bitti? Min man är förtillfället alldeles utan och i morgon går bud till staden.»Penningebrist var något ganska ovanligt i pastorns hus, som väl ingalundavar rikt, – hvilken landskapellan samlar väl penningar i vårt land? –men likväl alltid varit ansedt för välbehållet. Hvart togo de då vägen, deför smör och spanmål i förgår inkasserade tvåhundra riksdalerna? tänkteherr Lars för sig sjelf, i det han med en viss saknad räckte gumman sin endaoch sista tvåabanko. Tvåhundra riksdaler? vargens fordran af den okändaförleden natt? Det började se alltmera misstänkeligt ut. Borde man varnapastorn? en yngling varna en gråhårig gubbe? nej! men i tysthet vaka öfverhans svaghet och i nattens mörker och ondskans försåt blifva hans goda,hans räddande engel – ja!Herr Lars såg på pastorn – han sof i gungstolen – dygdens sömn eller –svaghetens.När ungdomen felar, kan man ofta deröfver harmas djupt; men mantänker då vanligen: hetsiga blod! oerfarna godtrogenhet! lynne utan stadga!Åter när ålderdomen, grånad under så många pröfningar, förgår sig ivådliga fel, känner man ett medlidande, som ofta är vidrigt. Man ville sågerna bära aktning och vördnad för de gråa håren; men svagheten, somman älskar hos qvinnan och stundom förlåter hos ynglingen, kan man hosden gamle mannen endast beklaga.Herr Lars intog sin lilla quällsvard med de andra. Blott pastorn saknades:man ville ej väcka honom.»Vaka öfver min far!» hviskade Lena med ovanlig vekhet i rösten.»För din skull o så gerna!» blef svaret.Herr Lars gick åter upp till sin ensliga kammare. Och stormen tjöt ochstörtregnet smattrade och nattens gastar redo på svarta skyar öfver rymderna.Men i himlen vakade Guds öga och på jorden den redliges samvete. Fördem viker ondskan och oskulden sofver trygg.114