Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035en af de mest kultiverade i Helsingfors. »Han ankom i dag med ångfartygetfrån Stockholm och jag råkade se honom i ansigtet när han klef öfverlandgången. Det var en sjutton milliarder till fysionomi, jag kan ej hitta pånågon bättre liknelse, än den man sade om Voltaire: att han i syne hadenågot midtemellan markatta och örn.»»Namnet känner jag inte,» hördes en annan röst i hopen, »men jag villsvära uppå att det är någon tysk skräddargesäll, som sitter här och anställersorgliga betraktelser öfver kassans magerhet, medan all anledning vore atttaga sig ett välkomstrus på finsk botten, der han dock ämnar klippa silfverrublaroch sy stenhus, hvad han hinner.»»Prat!» genmälte en tredje, »karlen har något mera i sig än så. Jag hållervad att det är en spansk hidalgo, fattig och högfärdig som sin landsman,den ryktbare Don Ranudo de Colibrados, och hitflyktad i brist på bättre,sedan H. M. Don Carlos’ börs de sednare åren blifvit lika lätt att bära somhans krona.»»Eller åtminstone en Irländare, hitsänd under potatessjukdomen föratt upphandla ett par hundra skeppslaster potates», inföll en tredje.»Go’herrar,» anmärkte en fjerde, »tillåt mig säga, mannen der i ljusapaletot’n är – låt mig se, – jo riktigt, mannen är påtagligen en jesuit, kanhändageneral Rothan sjelf, som skall ha färdats upp åt norden dessa tider,och som, vid nuvarande klena konjunkturer under påfven Pius IX, begifvitsig hit för att se åt hvad här möjligen kunde vara att göra för det frommabrödraskapet.»»Men», inföll åter den förste, »icke kan man säga att han reser furstligt,ty på ångfartyget berättade man, att han icke förtärt annat än bulljong ochrättika med bröd, icke medfört någon betjent och icke låtit lappa ett hål isin söndriga paletot.»»Sade jag icke det?» hviskade nu åter den fjerde – och hviskade dennagång ytterst sakta, ty en blick af de förskräckliga ögonen hade nått honomtvärs öfver gången – »sade jag icke det, karlen är jesuit. Man behöfverendast påminna sig Rodin i ’den vandrande juden’, och märken, go’herrar,Rodin gick också med snuskig rock och åt endast bröd och rättika, alldelessom …»»Stilla, här kommer den sköna furstinnan Gregorzewski, man kännerigen henne på den hvita hatten och den dyrbara Kaschmirshawlen, hvarsmake man näppeligen sett i Helsingfors, ty den värderas till tjugutusenrubel banko. Magnifik qvinna, ehuru redan inemot trettitalet!»»Gregorzewski? Densama, som fordom hetat Gulkin?»158