Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens Toffloruppfiska maken till den här skon, så har ni lika mycket att påräkna för den.Här är sedelhackan. Farväl med er!»»Farväl, farväl!» ropade mjölnaren efter de bortgående och gnuggadehänderna af förnöjelse. »Det är då visst, att herrfolk understundom bära sigåt som vore de ej rätt kloka. I somras gick här en ung herre med guldspännei mössan och slog omkring sig i gräset med en håf, och derpå stack han allaböllflugor han fick på nålar. Det var ock en i-säck-samlare, kan tro! Månneden här tänker sticka skotrasan på en stoppnål, hihihi!»Ändtligen, efter så många mödor, var fältväbeln Pehr Karbin åter i besittningaf salig fänrikens toffel – tyvärr den ena blott, men han kunde skattasig lycklig att äga helst den. Har denna historia i någon ringa mån lyckatsvinna uppmärksamhet, så slå vi vad, att läsaren är lika nyfiken som vårmanhaftige fältväbel sjelf att erfara, hvad toffeln egentligen innehöll.Det var icke utan en viss liten hjertklappning Pehr Karbin såg toffelnligga framför sig på det bekanta svarta skrifbordet i fänrikens vindskammare,ett offer för den redan lyftade sprättknifven. Helt allena skred Pehr tillverket. En mystisk tystnad rådde i kammaren. Med möda genomträngdeknifvens egg det sega, fuktiga, vidriga tyg, som utgjorde den öfra delen aftoffelns personlighet. Detta tyg framtedde intet annat ovanligt, än sig sjelf.Den mest noggranna undersökning blef der utan resultat.Med redan vacklande förhoppningar skred Pehr till en ny anatomiskobduktion af toffelns undre partier. Dessa funnos bestå af fyrdubbla sulor,en af buldan, en af näfver, en af vaxduk och den understa af groft sul-läder.Det enda märkvärdiga, som här upptäcktes, var en hopviken papperslapp,inlagd mellan näfret och vaxduken. Fyndet var ringa, det är sannt, men– hvem vet!Hastigt uppvecklade Pehr denna lapp och läste i nästan urblekt svenskstil följande:N:o 2. Tretusen specie i P. Tretusen specie i A A A. Tretusen specie i V U F 2.Tjugu riksdaler i koppar samt handkassan i G T T 5, 6, 9, 10. Dispositionen iS S L L 2.Temligen förbluffad stod fältväbeln der.Meningen af det skrifna var i hufvudsaken tydlig nog. Salig mannen– man kunde ej misstaga sig derom – hade i detta sällsama förvaringsrumnedlagt förteckningen öfver sina undangömda, kanhända nedgrafna penningar.Men derföre blefvo arfvingarne ej särdeles klokare. Att de antecknadeinitialerna utmärkte gömställena, syntes högst troligt. Men hvilkendödlig kunde utgrunda, hvad P, hvad A A A och de öfriga hemlighetsfulla5101520253035217