Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Trollkarlens Dotteröga upptäcka den sällsama varelse, som så eget tilltalat honom på hansfäderneslands språk och vid hans rätta namn. Men här förlorade sig all gissningsförmåga.Invid eldstaden stod den skinnklädde dverg, som hitkallatvandrarne, – en oansenlig gubbe om 60 till 70 år, torr och skrumpen medspelande kloka ögon, hvilka af eldskenet färgades med en egen uttrycksfulloch, som Guillemot tyckte, i sanning demonisk glans. Föröfrigt upptäcktesvid första ögonkastet en katt och en björnunge i systerlig endrägt sträckandesig på en framför elden utbredd renhud.Den gamle mannen syntes ej särdeles förlägen för sina gäster. Långsamtpekade han på bänken, mumlade några otydliga ord och stoppade derpå igodt mak en kort pipsnugga, hvars rökmoln innan kort gjorde ett oangenämtintryck på de båda Fransmännens luktorganer.»Om jag ej redan hade tillräckliga skäl att tro oss inqvarterade hosBelse bub» – menade Mr Guillemot – »så vore denna infernaliska rök bevisnog att öfvertyga den värste kättare …»»Min vän,» sade Hertigen på fransyska med en genomträngande blickpå den besynnerliga värden, »då ni tyckes känna ej mindre mitt språk, änmitt namn, vill ni utan tvifvel ha den godheten upplysa, hvilken oväntadoch sällsam bekantskap jag har den förmån göra i er, som omöjligt kan varaden ni synes och den er boning tyckes utvisa.»Den gamle skakade på hufvudet och lät åter höra några obegripliga ord.»Ännu aldrig», inföll Guillemot, »har jag hört att djefvulen funnit förgodt att göra någon klok på sitt stånd och slägtregister; men mig tyckes attden karlen är precis hvad han ser ut att vara, nemligen Lucifer, eller till detminsta hans general-vikarie i denna förtjusande nejd.»»Håll din mun, slyngel! Jag frågar er, min käre värd, med hvem jagegentligen har nöjet tala, emedan på ert svar beror, om jag och mina följeslagarekunna besvära er med att dröja här öfver denna stormiga natt.»»Min far Tuisko är blott en fattig nybyggare i Karesuando och ber HansKongliga Höghet Hertigen af Orleans vara välkommen till denna ringakoja», ljöd åter samma klangfulla röst, som tjusat främlingarnes öra vidingången.Häpna vänder sig Fransmännen åt det håll, hvarifrån rösten hördeskomma. I detsamma jagade ett vindkast röken tillbaka genom den lågaskorstenen och eldslågorna sträckte sina hungriga tungor långt in i rummet.510152025303573