Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035och graf, än om trefnad och glädje. Inkommen på den vida ödsliga gården,helsades jag af en förfärligt grof bandhundsstämma, för hvilken min Phylaxskyggade skrämd tillbaka, och snart öfvergick skällandet i ett tjut, såhemskt och vildt som hyenans på öde slätter i mörk natt eller vargens, närhan tjuter af hunger en sprängkall vinterqväll. Jag stadnade vid den högabetäckta trappan, steg ur och medtog piskan till värn mot den fyrbenadefienden. Min försigtighet var likväl onödig, gårdvaren höll sig på afståndoch jag steg med beklämdt hjerta in i den mörka farstun, oviss hvar jagskulle träffa ett lefvande väsende till vägledare i denna dystra labyrinth. Efternågot trefvande fann jag ändtligen en dörr med nyckel uti, öppnade ochbefann mig snart ansigte mot ansigte med den gamla hushållsmamsell en,förutom drängar och pigor det enda lefvande inventarium från äldre tider,som fanns qvar i huset.Det var lätt att se, det jag ej var väntad så snart. Jag kunde hafva farit intill kapellanen att börja med, men pastorsadjunkten var min gamla vän frånde glada universitetsåren, hos honom ville jag tömma den varma thoddyni qväll under glam om de flydda tider och de kommande. Nu var han ejhemma, var ute att predika i kapellet. Efter sin vana hade han medtagitnyckeln till adjunktskammaren nere på gården. Alla herrskapsrummen idet åldriga huset voro ostädade efter flyttningen och dertill oeldade. Bekymradskakade den gamla mamselln på hufvudet.»Magistern», sade hon – (personer i hennes ställning veta hushållamed pastorstiteln) – »magistern skall nu ursäkta att här ser så ut. Herrejemini, det blef en så faslig uppståndelse, när kyrkoherden för några veckorsedan en morgon fanns stendöd i sin säng. Då kom begrafning och flyttningoch intrasslade affärer, och potatesupptagningen var knappast slutoch höstuppbörden var för handen och ingen mer än komministern ochmamsell Beata att taga till, utan jag fick allt bestyr på mig, ja det var då ettvälsignadt bråk. Gud signe den saliga kyrkoherden, han var en ärans man,men intet tänkte han stort på att lägga sig och dö vid sina raska sex ochfemtio år. Derföre lemnade han allt som det kunde, åhå! hvad menniskanändå vet litet.»»Man har likväl ansett salig kyrkoherden som en förmögen och driftigman och pastoratet hör till andra klassens bästa.»»Det kan väl vara och det vet jag, att inkomsterna äro goda, fast folketnog vill tredskas. Men han var ingen hushållare, den hederlige gubben, sidet var knuten. Så sant som jag lefver, har han nedlagt mellan 40 och 50tusen Rubel i det der välsignade Rantamäki hemmanet, dit mamsell och12