Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Nu rann mig i hågen hvad kyrkoherden skrifvit om sin sjuka dotter.Store Gud, tänkte jag, är detta yrsel eller kanske vanvett, så är det dock ettaf de skönaste.»Det är som du tänker, Benedict! Beata är ingen madonna, är blott denstackars mör…» (Här afbröt hon tvärt och hennes drag antogo ett mörktuttryck, men klarnade åter.) »Låt icke dina tankar säga en synd. Beata yraricke, hon är ej vansinnig, men hennes själ är vaken nu. Om 6 minuter skallhon åter somna. Låt henne sitta då i gungstolen, der du nu sitter, – der honofta satt som barn.»En aning om rätta förhållandet uppstod hos mig. Det var då en magnetisksömn, detta underbara faktum, hvilket, på den tiden ännu nytt, medyttersta bitterhet begabbades af alla förnuftets lejonriddare, hvilkas helavisdom derigenom kom på skam, och hvilket lika envist försvarades afnågra få, de der hade mod att förklara tidens rationalism för ett vanmäktigtöfvermod. Med stort intresse hade jag studerat Professor Cedersköldsdenna tid i Stockholm utgifna Journal för Animal Magnetism, men kändemig, då åtskilligt i denna journal bevisligen antydde lättrogenhet ochbrist på kritik, snarare böjd att instämma i den hårda förkastelsedom,som nyligen var uttalad i skriften: Animala Magnetismen Inför Den SundaPröfningens Domstol. Aldrig hade jag förr än nu varit lycklig nog att varavitne till ett sjukdomsfall af denna art och jag beslöt derföre att, medundertryckande af en inre röst, som vitnade för flickan, observera hennemed all den lugna förståndskyla, hvilken man vid denna tid ansåg somhöjden af visdom. Knapt hade detta beslut blifvit klart inom mig, innanen ny oro målade sig i den unga flickans lifliga ansigte och hon fortfor meden viss häftighet:»Du tror mig icke, dina tankar synda. Beata ljuger ej, hon känner ejCedersköld och de andra, hon har ej förr hört ordet magnetism. Ah, omdu viste! Hon är ej sjuk, den arma, hennes själ är frisk, o så frisk! Det läggersig en kyla öfver ditt väsende, o Benedict, hör blott hvad rösten säger i ditthjerta: hon yrar ej, hon ljuger ej … »»Mamsell,» sade jag kallt, »ni torde förlåta mig … »» … att jag ej kan anse er sjukdom för alldeles uppriktig.» Till min storaförvåning förekom hon mig med dessa ord, innan de hos mig ännu hunnitöfvergå från tanken till tungan. Men hon uttalade dem kort, skarpt ochliksom ofrivilligt; man såg att hon förgäfves bemödade sig att undertryckaen häftig rörelse.»Ni gissade mina tankar, goda Beata! Jag är långt ifrån att vilja såra er.24