Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens Dagdamens, man? Hvad ville hon väl göra? Bortvisa honom? Det vågade honej. Stämma honom för rätta? det blefve en visa i hvar mans mun. Hon ägdeendast välja mellan offentlig skandal och hemlig tribut; denna tribut tillfölldå honom.Det var i sjelfva verket af denna orsak Arseni Stefanowitsch Gulkinförföljde sin tillförene öfvergifna maka, Magdalena Gregorzewska, somåtertagit sitt familjenamn och, efter långa år af brist, åter vunnit en betydligförmögenhet genom arf efter General-Löjtnanten af samma namn,hennes farbror, som för tvenne år sedan aflidit i Vilna. Snart i 18 år hadeGulkin drifvit kring verlden, än rik och lysande, än usel och nödlidande,alltefter som hans utomordentliga färdighet i alla slags spel beredt honominkomster eller dessa för tillfället totalt tillstoppats. Lyckan, ovanligt längetrogen, syntes ändtligen för alltid ha vändt honom ryggen; jagad af allasamvetets furier, begaf han sig på återvägen till fäderneslandet och troddesig i Helsingfors ha kommit sin fordna maka på spåren.Men likasom i hela denne mans väsende fanns något som skyggade förljuset, så återfinne vi nu honom för tredje gången en mörk septemberaftonpå ett fult, dystert och otrefligt ställe i den föråldrade del af staden, somprunkar med namnet Skatudden. En trång, krokig och ständigt smutsiggata ledde till ett förfallet rödmåladt trädhus, i hvars enda låga våning ettpar eller tre fönster af två rutors höjd nu på aftonen voro försigtigt stängdamed luckor på utsidan. Luckorna, gamla och gisstnade som hela huset,tilläto likväl den nyfikne att genom ett par ansenliga springor betrakta detinre af denna inbjudande boning, hvars fluida behag förekommo matroser,afsigkomne handtverkare och permitterade flottister så förföriska. Ocksåsåg man, den afton vi omtala, flera ruskiga karlfigurer in- och utpassera, ochderifrån hördes svordomar, gräl och oljud af den grofkorniga munterhet,som råder på en krog, när kunderna råka ha pengar, likasom nu var fallet,när tertialerna nyss fallit ut.På den mörka gatan, till hvars labyrinther en usel lyktas sken blott delvisframträngde, såg man nu tvenne karlar nalkas krogen. Den ene af dem, enkort undersätsig man i blå losliten tröja och skjälskinnsmössa på hufvudet,stadnade utanför huset och tittade in genom springorna på luckan.Rekognosceringen tycktes ha utfallit efter önskan, ty strax derpå vinkadehan kamraten närmare och båda begåfvo sig genast in.Innanför en låg sal, vid hvars slaskiga disk ett halft dussin af ställetsvanliga gäster med mössorna på hufvudet läto flaskan gå kring laget, medanen vidrig tobaksrök lik en sky omtöcknade den fordom med rosor målade5101520253035167