Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas Bekännelserrykte, men förgäfves. För convenansen var min mor i stånd att uppoffraallt … utom utsigterna på ett rikt och förnämt parti för sitt älskade barn.Hon varnade mig derföre att ute och i främmandes närvaro begå denminsta oförsigtighet, som kunnat röja mitt tycke; men hemma och i deförtroliga aftoncirklar inom familjen, i hvilka Fursten nästan alltid ochmin far nästan aldrig deltog, der befriades jag från hvarje tvång, tog lektionerpå luta och mundtlig undervisning i italienskan samt lemnades ejsällan ensam med den farlige främlingen. Och hvad ondt kunde jag finnaderi, när min mor tillät det? Trotsig af naturen, bekymrade jag mig fögaom menniskors omdöme i allt, hvartill mitt samvete ej sade nej. Men förmin mors skull spelade jag ute i verlden en roll, hvilken jag fann onödigtatt fortsätta hemma.Ofta talade vi i alfvarsama ämnen och alltid förstod Han att tjusa medden mångsidigaste bildning, förenad med det skarpaste omdöme. Det förekommig ibland, som talade Han mer hänförande, än öfvertygande; menäfven i Hans satir framlyste så mycken värma för det ädla hos menniskan,att jag, som hittills endast hört småherrarna tala om baler och spektakler,misstrodde mig sjelf, när jag mer anade, än märkte egoism i hans åsigter.Jag liknade Honom än vid Eugene Aram, än vid Ernst Maltravers, och jag,som aldrig ägt någon öfvertygelse i lifvet, böjde mig villigt under Hansöfverlägsenhet. Blott i en punkt förskräcktes jag.En dag under helgen uppstod disput om ett bibelspråk, hvilket citeratsunder predikan, och så hände att det lilla nya-testamentet i rödt marokinblef qvarglömdt på bordet i salongen. Fursten bladdrade deri. »Sköna sagaom en odödlighet och en himmel med englar i skinande kläder!» sade Hannästan vemodigt.»Och likväl en saga af den djupaste sanning!» invände jag.»Javäl, en barnkammarsaga så vacker som någon annan om goda féeroch ljusa elfvors dans i månskenet. Jag respekterar er tro, Hermina, ty ni ärett barn i oskuld. Men när ni blir äldre, skall den sköna drömmen fly fråner, såvida ni sätter något värde på en öfvertygelse, som icke mera nöjer sigmed den barnsliga tron.»»Derifrån bevare mig Gud!»»Ni bör ej anse mig för en gudlös fritänkare, ty jag tror på ett evigt ordnandeförnuft inom verlden och menskligheten, ehuru jag ej kan skilja detfrån dessa båda såsom en personlighet för sig. Det är så lätt och beqvämtför mängden af menniskor att tro i godt mak på den gamla visan, tro alltoch begripa intet. Men en öfvertygelse, som endast tror hvad den förnuftigt510152025303561