Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035sinnes, ty han aktade hvarken klippor eller klyftor och att han icke tjugugånger tumlade ned från branterna, det förslog åtminstone till ett katholsktunderverk.Slutligen nedsjönk han med uttömda krafter på en sluttande klippa. Månenhade gått i moln, man kunde ej se handen framför ögonen. Främlingenanade blott att under honom var ett djup, ty han kunde tydligt höra hafvetsdåfva brusande nedanför klipphällen.Af matthet föll han i en djup dvala och det förekom honom, som hadehans varelse upplöst sig i dunst, förskingrats i omätliga rymder och blifvittill intet. Detta gladde honom, ehuru han icke begrep hur det kunde göradet, då han så fast var öfvertygad om att han ej mer fanns till.Snart bildade sig likväl i denna gränslösa tomhet en dimlik punkt, ejolik ett svagt stjerntöcken i det oändliga fjerran. I denna punkt tyckte hansig återfinna sig sjelf och ju mera ljusdimman vexte, förtätades och börjadeantaga en bestämd form, desto vissare blef hans medvetande att dimmanvar han. Slutligen bildade sig af töcknet ett barns gestalt, och gestalten varhans egen, sådan han visste den ha varit i späda år. Vid denna upptäcktspratt han till under dvalan, och dervid skred han vid rörelsen ett styckeutför klippan.Och nu upprullade sig för honom tafla efter tafla, målade på fonden afde nattsvarta skyarna. Han såg sig som barn i en vagga af ebenholz omgifvenaf tjenarinnor i brokiga klädedrägter. Engång nalkades till vaggan enhög dam i siden och ädla stenar: det var hans mor. Hon smålog åt den skönagossen med de blixtrande ögonen och smekte honom lätt under hakan.Men sedan gick hon bort: hon hade ej tid, hon skulle på bal och hennestoilett skulle vara gjord inom fyra timmar. Vid det hon gick, känndes luftenkall som vinterskärpa och man såg ett nålfint glittrande snöstoft stänka nedöfver vaggan och förkyla barnets hjerta.Sedan såg han den vexande gossen till tidsfördrif rycka vingarna af fjärilaroch lägga brinnande fnöske i öronen på gårdens jagthundar. O dessajagter! der lärde sig den unge vilden att behandla menniskor som villebrådoch vid tolf års ålder – det stod så bjert afbildadt på de skiftande taflorna– sköt han »af misstag» fogdens son, som råkat öfverträffa honom vidmålskjutningen. Tre dagars kammararrest med romanlektyr bestraffademisstaget.Efterhand blefvo bilderna mångfaldiga. Snabbt efter hvarandra framskymtadenu på den nattliga himmelen skuggorna af den förste bugandelärarn, den förste smilande vännen, den första fala älskarinnan; dem följde164