Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens Tofflorhvitnade, men förgäfves. Låset var förrostadt och salig fänriken fick dengången promenera i fred utan påhelsningar.Misslynt lutade Pehr sitt hufvud emot kammardörren, för att lyssna.Icke knäpp eller kny hördes derinifrån. Misslynt vandrade han åter ned.Gåendet sades undertiden hafva upphört och sällskapets goda lynne,skrämdt för ett ögonblick, hade fullkomligt återvändt.Undertiden hade också matmor i huset, majorskan, samt syster AgatheSophie, bruden, hemkommit från Karisoja. Hela spökeriet vändes till begabberiöfver Pehr, och denne, som inom sig storligen misstänkte, att mani samråd spelade honom ett spratt, beslöt att icke försumma något tillfälletill bedrägeriets upptäckande. Han förskaffade sig derföre i tysthet en fjäderoch litet matolja, samt lyckades obemärkt smyga sig upp och smörja låset, imening att sedan utan hinder och dröjsmål skynda dit upp, så snart minstatecken till gående der förmärktes. För detta ändamål höll Pehr jemväl enlykta i beredskap, sedan det efterhand blifvit mörkt.Emellertid led aftonen och intet vidare gående hördes af. Efter qvällsvardenenvisades flickorna att fortfara med täckstickningen, »efter nu barahelt, helt litet var qvar», och som artig kavaljer höll Pehr dem sällskap.Så inbröt under muntra samtal midnatten.Pehr drog då upp sitt ur och anmärkte med sin vanliga gäckande ton»att salig fänriken, om han annars var mån om sin reputation som ettpunktligt och rättskaffens spöke, väl nu borde låta höra af sig.»Knappt hade han yttrat dessa ord, innan gåendet deruppe åter började,och nu mycket hårdare och fortare än förr, likasom ginge någon med myckenbrådska eller stor ängslan fram och tillbaka öfver vindskammargolfvet.Pehr såg på det öfriga sällskapet, i den hemliga förmodan, att upptäckai deras miner illa dolda leenden och förstulet samråd, men han bedrog sig.Allas uppsyn visade en omisskännelig häpenhet, en räddsla, frammanadaf tiden på dygnet och uppjagad af tusende vidskepliga föreställningar,från hvilka ingen, icke ens Pehr sjelf, var i botten fri. Oviss hvad han skulletänka, samlade fältväbeln hela sitt trottsiga krigaremod och ilade, utan attnågon hade tid att hindra honom, med sin lykta och sin nyckel uppför trappornatill vindskammaren.Utan att lyssna, utan att dröja, satte Pehr nyckeln i låset, och se! nu lätdet tala med sig. Dörren gick upp.En unken källarluft slog den inträdande till mötes, och dess inverkanblef genast synbar på ljuslågen i lyktan, som började brinna matt och snarthotade att tyna af alldeles. Pehr stadnade på tröskeln med en blandad käns-5101520253035197