Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035»Kära tanter och kusiner, här ha vi nu på det trefliga, fast litet spökfarligaLahdentaka dag ut och dag in bråkat våra hufvuden med salig fänrikenstofflor. Jag må säga, att allt sedan brölloppet har här varit ett ordentligttoffelregemente. Inga miner, kära bror Grön! du vet bäst att toffeln har sinstora nytta. Salig fänrikens tofflor ha nu förärat oss 6 000 silfverriksdalrar;men hvem skola dessa tillfalla? mig som närmaste blodsförvandt eller Rosasom testators gudotter och gullgris? Säg, min lilla docka, menar du att vibörja process om den saken? Måntro vi ej på fullt allvar dela jemnt omjemnt både hvad vi nu hittat och hvad vi framdeles kunna hitta uppå?»»Men, kära Pehr,» inföll nu majorskan med en min, som sade motsatsenaf hvad hon yttrade, »det kan väl ingen begära, att du skall uppoffradin lagliga rätt för Rosas skull. Salig fänriken fällde visst ett ord om flickanoch arfvet, men du vet väl, att vi ej kunna grunda några anspråk derpå, ochRosa skall, som jag hoppas, af fäderne och möderne ha sitt tarfliga bröd iframtiden.»»Det tviflar jag inte på, min goda faster, men som nu ej är frågan omjuridiska bevis för Rosas rätt, utan blott om fänrikens goda afsigt för henne,efter han trodde sig vara utan slägtingar, så anser jag bäst och ärligast att videla. Och dermed punkt, kära faster!»»Skada! stor skada på silfret, som Pehr kan få rätt många sköna epåletterför», inföll Ebba Lovisa. »Jag vet likväl ett medel att förlikas om densaken, utan att dela. Pehr är nu 20 år och Rosa fyllde här om dagen 12. Då bliväl Rosa och Pehrs kaptensfullmakt på samma gång färdiga, och ingentingär naturligare, än att de gifta sig med hvarandra.»»Topp!» svarade Pehr. »Vill du bli min brud, du der?»»Å nej», sade Rosa och kröp bakom mammas stol.»Den der korgen med silfver uti hinner allt omarbetas till en krona.Sörj inte du för det, Rosa. Nästa gång fänriken spökar här, blir det till vårtbröllopp.»Pehr hade knappt yttrat dessa ord, innan det åter började gå i vindskammarnofvanför, långsamt och afmätt, alldeles som förut.Alla sågo på hvarandra. Endast Rosa stod bakom stolen och småflinadeför sig sjelf.»Nej Rosa, nu kan det vara slut med de der upptågen», bannade modren.»Jag har länge anat huru det hänger ihop med det der, och nu, mittbarn, får du vackert bekänna, att det varit du och icke fänriken, som helatiden spökat deruppe.»»Rosa!» upprepade ytterst förvånad Pehr Karbin.222