Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035uppfriskar själen på en modig man och ger honom kraft att strida mot sittöde.»»Men om jag angifver dig, skurk –!»»Besvära sig ej, lilla hans nåd! Följden deraf blefve för dig ett nattqvarterbland trossen här för-om skansen. Se så, stå ej och prata nu längre, utanraskt, håll dig i ordning! Jag måste nu ner till min ugn, men om ett par timmarsmäller det.»»Håll, ett ord ännu! Jag har besinnat mig: furstinnan måste lefva, jagsvär att jag annars tillintetgör din infernaliska plan. Ges det då intet sätt attexpediera löjtnanten ensam?»Mörtin stadnade vresigt och mätte Gulkin med ett hånfullt ögonkast.»Så gammal skurk och ändå så feg!» sade han föraktligt. »Det första raskaoch storartade brott, du i din lefnad anstiftat har du ej mod att utföra! Löjtnantenensam, säger du? Nå hvarför inte, den narren står som bäst heltensam på akterdäck och betraktar saltvattnet, det kostar dig ej stor mödaatt lyfta honom i all tysthet öfver relingen, – men skada vore på det präktigaspektaklet af ett ångfartyg, sprängdt i luften, stor skada, tamme f–!»»Är det Lehman, som står der…?»»Han är det, jag känner bestämdt hans kappa. Nå skall det vara, så skalldet vara. Här duger ej att söla, ty länge står han ej der och väntar dig. Fort,passagerarne äro alla nere, däcket är tomt, vakten vänder ryggen, ett moln faröfver månen – fort bakom honom, grip godt tag om benen och lyfta honomhastigt och djerft öfver relingen, så att han ej får tag med händerna!» …Mörtin hade rätt: ett mera gynnande ögonblick kunde ej finnas. Gulkinsögon glimmade som glöd … med tysta snabba steg ilade han fram till akterdäck… obemärkt stod han tätt bakom mannen i kappan och … strax derpåhörde man ett dåft rop, ljudet af en tung fallande kropp och bruset af sammanslåendevågor …Gulkin smög åter sakta till fören.Rorkarlen hade emellertid hört ropet, plaskandet och fallet. »Stopp,machin!» skrek han öfverljudt. »Det föll någon i sjön.»Machinen stoppades. Hela fartyget kom i rörelse. Passagerarne rusadeupp i sina nattdrägter, karlarne frågade, fruntimren greto, barnen skreko;hvar och en såg efter de sina och bäfvade att nödgas söka någon af de kärai det nattmörka hafvet. Kaptenens röst ljöd öfver alla och befallte båtarsutsättande.Men under all denna villervalla sågs vid eldskenet från ugnarna i förenen besynnerlig grupp. Mannen som kallade sig Göran Mörtin hade släpat184