Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas BekännelserFöljande dagen berättades i staden att främlingarne plötsligen voro försvunna.Den stränga räfst, min far anställde med anledning af de saknadepapperen, bragte åtskillig annan trolöshet i dagen, som hade till följd atttvå af våra domestiker genast afskedades. Men ännu länge efteråt var minmor vid mycket retligt lynne i följd af sina felslagna förhoppningar ochvåra bekantas speord. Det var vid jultiden 1830 som solen gick ned öfverHerminas illusioner.5IX.Tretton år derefter … hur annorlunda var allting då!Då satt Hermina om julaftonen långt borta ifrån sin födelsestad på enaflägsen prestgård. Vid hennes sida satt Benedict, hennes älskade makesedan 8 år; hennes lilla Victor red på käpphäst kring salen, Knut stafvade isin nya bilderbok, Emerentia lekte med kattungen och Hermina, sin morsafbild, såg på henne med de allraklaraste blåa ögon och drog för förstagången i lifvet sin lilla mun till ett smålöje. Det var en glad, en lycklig tafla,full af välsignelse och frid.O huru villsama äro de vägar, på hvilka menniskorna söka sällheten idenna orons verld! Huru de med brännande längtan förfölja detta spökei de heta ungdomsdagar, på de försåtliga stigar, der ofärd lurar och ångernhvässer sin uddiga pil mot hjertats frid! Och Hermina hade törstat eftersällheten äfven hon, lik hvarje varelse, som bär ett hjerta i sitt bröst. Honhade sökt den i fåfängan och nöjet, och hon fann den icke; i kärlekens förstadröm, och hon blef bedragen; i konstens renaste njutningar, och äfven derfann hon ej ro. Idel tomhet fann hon under lifvets mest glänsande yta ochmidt i lyckans och rikedomens sköte kände hon sig fattig, förlorad, hopplös,drifvande kring på ett strandlöst haf af mörka tvifvel. Då kom till henneen yngling och sade: »du sörjer! Väl må du sörja öfver detta lif af flärd. Menom du kände den ovanskliga friden af trons lif i Gud, då skulle du framförallt annat söka det enda nödvändiga. Då skulle du öfvergifva ditt hjertasafgudar, och allt hvad du äger kärast, för Christi skull.»»Jag skulle öfvergifva allt mitt käraste …?»»Ja, ty ingen skall älska en annan med det innersta af sin kärlek, utanendast Herren, den ende älskvärde. Om du begynner fästa dig i grundenvid något annat stöd, skall i samma mån mörker och fruktan börja samlasig omkring dig. Tröstlös, förfallen, osäll är du, om du håller dig vid Christusblott till en del. Men i samma stund du ärligt öfvergifver hvartendaannat stöd, skola frid, frihet och kraft gjuta sig omkring ditt väsende och10152025303565