Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Trollkarlens Dottersvägerska och uppgav att hertigen var far till barnet (ibid., s. 505 f.). Lehtonen drar slutsatsenatt Topelius kände till anekdoten och avser den när han hänvisar till en »gängse tradition»när han i HT kommenterar Léouzon Le Ducs översättning från 1850:»Fille du Troll, säger Presse, är titeln på en ’legende fort curieuse’, hvilken Hr LeouzonLe Duc, med sitt egna sätt att skrifva noter, infört bland anmärkningarna till sin nyligeni Paris utgifna öfversättning af Frithiofs Saga. Då svenska Posttidningen betviflar uppgiftenatt samma Fille du Troll vore finskt original, få vi upplysa, att densamma finnes infördi Helsingfors Tidningar för år 1845 under rubriken ’Trollkarlens Dotter’. Uppränningentill denna berättelse, hvari sedermera konung Ludvig Philip utgör hufvudpersonen, hafvavi tagit från en i nejden af Öfver Torneå och Karesuando gängse tradition; men om HrLe Duc räknar uppå att de temligen starkt romantiserade detaljerna skola antagas för historiskverklighet, så befara vi, att endast Parisarnes underbara föreställningar om den högstanorden kunna ursäkta ett sådant antagande.» (HT 26/6 1850; uppgifter om förkortningaroch uteslutningar i översättningarna finns i Maija Lehtonens artikel.)Maija Lehtonen konstaterar att skildringen av Lappland är baserad på litterära källoroch i stort sett saknar lokalfärg; Topelius hade inte varit där. Hans bild av Lappland skiljersig föga från den som Frans Michael Franzén lanserade i Emili eller en afton i Lappland1802 (Lehtonen, ibid., s. 506, 508). Här kan tilläggas att Topelius i »Trollkarlens Dotter»använder finska ord och uttryck för att understryka exotiken i större utsträckning äni andra noveller. »En Natt och en Morgon», Påsk-Äggen», »Vargen» och »Salig FänrikensTofflor» är av allt att döma också lokaliserade till områden med finskspråkig allmoge,men i de novellerna har Topelius inte samma behov av att understryka det finska inslaget,utan låter det förekomma sparsamt.Motsättningen syd–nord anknyter till Antoinette-Toini: personen är osannolik, sägerMaija Lehtonen, men utöver sin roll i intrigen har Toini en symbolisk funktion eftersomhon är den förmedlande länken mellan nord och syd, mellan det primitiva och civilisationen.Franzéns Emili vill förena civilisation och natur; Toini har bevarat franskan ochsitt umgängesvett i ödemarken, som framstår som en tillflykt från människors orättvisor.Lehto nen påpekar att även om Toini varken har hittat lyckan eller kärleken i Lappland, harhon funnit lugn och resignation (ibid., s. 507 f.).Novellen inleds med en utförlig framställning av kontrasterna mellan norr och söder(s. 67 f.), som verkar ägnad att underbygga den mytiska föreställningen i Platons Symposion,om dubbelvarelsen som separeras av gudarna och sedan söker sin andra halva. Föreställningenbefinner sig på stark kollisionskurs med incestmotivet i upplösningen, och dettyder på att Topelius inte överdrev när han sade att han ofta inte visste hur han skulle avslutaen påbörjad följetong.Av novellens mansgestalter skildras hertigen konventionellt, han är aristokrat ochbåde modigare och aktivare än sitt ressällskap. Greven spelar en undanskymd roll, medanTopelius gör en karikatyr av betjänten. Guillemot är fördomsfull och säger sig vara rationalist,men hemfaller lätt åt vidskepelse och böner. I linje med en lång litterär tradition ärtjänaren en motsats till sin herre. Betjänten förkroppsligar här både Topelius kritik av rationalismenoch den (mer eller mindre) komiska folkets man som ofta förekommer hoshonom, inte sällan i egenskap av tjänare till den traditionellt utformade hjälten (Lehtonen2009, s. 512 f.). – Den historiska hertigen och greven reste alltså inkognito 1795 och vistadesi både Åbo och Stockholm. De förekommer i Porthans korrespondens, och WilhelmLagus försöker i en artikel 1886 följa dem i spåren och klarlägga grevens identitet. Nyareforskning kommer till samma resultat som Lagus: den fransk-tyske greven Gustave Brunode Montjoie-Hirsingue (1766–1807) från Alsace.15101520253035301