Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Bruden.Hvem är den trasiga quinnan derborta vid milstolpen utmed kanten af denensliga skogsvägen? Hvarföre stirra hennes ögon så vildt emot trädstammarneoch hvarför sitter hon så orörlig, hopkrumpen lik ett nystan i denfuktiga sandgropen? Känner ingen henne? Ganska hemsk är hon att seuppå, man kunde tro att …Ack jo, jag känner henne, det är den vansinnigaste bland de vansinnigai Kronoby hospital. Det är den förr så vackra, älskvärda och firade LottaLenning, sjökaptenens dotter i GamlaCarleby. Stackars olyckliga flicka,huru grufligt är du ej förändrad! Hvem skulle trott det, när man för tjuguår sedan under 1808 års krig såg dig på officersbalerna så intagande med ditttäcka småleende förtjusa alla krigiska främlingar, både Svenskar och Ryssar,som då efter hvarandra genomtågade? Kanske minns dig ännu mången i dinhvita florsklädning med det korta lifvet, som missklädde alla andra utomdig. Huru mången förtviflade ej då öfver din hårdhet, och de korgar du gaf,hvem räknar väl dem? Arma barn, hvem hade hjerta, att så i tusen spillrorkrossa din framtids lycka, så skoningslöst räcka dig lidandets kalk, att dinsjäl förgiftades, tvinade och brann till aska, medan din jordiska varelse fannsin sorgsna fristad inom de dystra murarne af ett ohyggligt dårhus?Förgäfves frågar jag, den olyckliga svarar ej. Hon flyger hastigt upp,springer till den svedda stammen af en halfbränd fura och omfamnar denmed ömhet. »Ack Rudolf, Rudolf,» ropar hon med en sönderslitande röst,»ändtligen har jag dig åter, du sökte då upp mig i denna förskräckliga ödemark!Grymma, grymma vän, om du visste hvad jag lidit!»Och derpå, liksom hade ett älskande menniskohjerta klappat innanförden döda furans bark, lutar hon sig förtroligt mot den brända stubben ochhviskar skyggt och smekande: »var god, o jag vet att du är god, säg mighvad har du gjort af vårt barn?»510152025143