Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Lindanserskan»Och jag får då stundom se er?»»Jag hoppas kunna besöka er ibland.»»O min räddare, min engel!» – och den sköna flickan kastade sig omAlariks hals och kysste honom med en häftighet, som jagade öfver hanskinder den bjertaste rodnad. Derpå besinnade hon sig hastigt, föll till hansfötter, kysste hans hand och brast i tårar.Alarik upplyftade henne sakta. Han visste ej ett namn för den underbarakänsla som rörde sig i hans bröst. Han teg.En ny tanke syntes åter störa den arma flickans sällhet. »Nej,» sade honbedröfvad, »jag skulle förorsaka er mycken olägenhet, kanske fara, och detvill jag ej. Ni hyser endast medlidande för mig och ni skall ångra i morgonhvad ni lofvat i dag.»»Är jag ej er vän, Felicia, och ni tror mig ej?»»Vänskap! ack ja, ni är mycket, mycket god. Jag är otacksam, som tviflarpå er, men ni måste likväl lofva mig något, ni gör ju det?»»Jag lofvar er hvad ni vill.»»Vi fly ej förrän i morgon afton, sedan jag gått på linan. Åh var ej rädd,jag går på den så säkert som på en fast bro. Men när jag då står midt på linan,skall ni gifva mig ett tecken med er näsduk att ni ej ångrat er i morgon. Intetlöfte binder er, ni kan fritt försumma tecknet. Evigt skall jag minnas er godhetändå.»»Besynnerliga flicka, jag skall gifva tecknet.»Och outsäglig var Felicias blick när Alarik sade farväl. Ingen af demhade märkt att Hr Casper i den halföppna dörren lyssnat till sednare delenaf samtalet.5101520257.Det förfärliga har för menniskan ett eget behag. Det ligger i faran en tjuskraft,som talar högre än klokhetens varningar. Att skämta med lif och död,att lekande lyfta sin fot öfver evighetens bottenlösa svalg, det har någontingdemoniskt lockande. Det är fallna englars försåtliga röst, som hviskar tillmenniskan i dess högmod: du är stor, ty du äger makt att tillintetgöra digsjelf! Har menniskan då frestat Gud, i det hon frestat faran, och oskaddundkommit, då hör hon åter den smygande rösten säga: du är stor, ty duhar ägt mod att dö och makt att lefva!Krigaren, som föraktar döden i ärofull strid, sjömannen, som trotsarelementernas öfvermakt, äga mod af det rätta slaget, emedan de handla afmedveten pligt. Våghalsen deremot, som blottställer sitt lif utan pligt och3035101