Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035förut. Det var en tafla i oljefärg och med en ram, som möjligen varit förgylld:Jungfru Maria med Jesusbarnet, ett oväntadt skönt arbete. Det varen kopia af Correggios Natt; saligt log barnet, från hvilket allt ljus gick ut,men modrens leende var lycksaligt, det var en obeskriflig, jordisk huldhetderi. Jag glömde att gissa huru denna utan tvifvel dyrbara skatt förirrat sigända hit upp, jag kunde icke vända mina ögon från taflan, jag kände mig sälli dess åskådning, minuter och timmar förgingo, allt mattare blef skenet frånspiseln, allt dunklare brunno ljusen med långa vekar, jag gungade sakta,jag tänkte ej på hvila, men vaggningen, värmen, tystnaden, natten verkadesöfvande och mina ögonlock kändes tunga. Ännu i denna stund kan jag ejsäga om jag verkligt sof.Då syntes mig att den sköna madonnans ögon började glimma och lysa,hennes lutande ställning blef rak och hög, vecken på manteln utbredde sigoch slätnade, lederna fingo rörelse och lif, armarna höjde sig, foten lyftadesig, conturerna blefvo klara och skarpt begränsade, hela figuren framstegfrån bakgrunden af taflan, vexte till i en hast och stod plötsligt smärt ochrak invid mig på golfvet. Men hon vände sig icke till mig, hon lutade sigöfver sängen, såsom hon nyss förut lutat sig öfver barnet, och i sängen lågnågot som liknade en gammal man. Nu såg jag endast profilen af hennesdrag, det hulda leendet hade försvunnit från dem, ångest och oro måladesig deri och hon vred sina händer såsom af stor ängslan. Strax derpå syntesvid sängen en mörk gestalt, obestämdt af hvilken art, jag kunde ej urskiljahans anletsdrag, men kläderna liknade dem som förmögnare landtfolk brukar.Han gjorde en rörelse såsom af våld och qvinno gestalten sträckte värjandemot honom handen, han böjde sig ned öfver sängen, äfven han, … enobestämd känsla af skräck genomfor mig … jag spratt upp …Ett ohyggligt ljud väckte mig ur mina fantasier, ett förskräckligt läte läthöra sig i kammaren, blodet stockade sig kring hjertat, en stickning kändesi fingerspetsarna, en iskall fasa fick makt öfver mig, en hemsk frost gickgenom mina leder, med öppna stirrande ögon såg jag intet, sjönk bedöfvadtillbaka i gungstolen och kunde ej röra en lem.Två eller tre evighetslånga minuter varade detta dvallika tillstånd ochlätet fortfor med korta afbrott. Ett brak hördes. Derpå blef allt tyst.Småningom återkom värma i mina leder, blodet rusade från hjertattill hufvudet, pulsarne slogo med feberhäftighet, fingerspetsarne hettade,ögonen började urskilja föremålen … jag såg upp. Ljusen voro nedbrunnaoch rummet mörkt, en svag blå låga fläntade öfver glöden i spiseln och idess matta sken såg jag foten af gungstolen sakta vagga. Men bort emot16