Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens DagGulkin genom luckan ned i eldrummet och höll honom med båda händernafast i kragen af den ljusa paletot’n. Den brottslige furstens ansigteuttryckte en vild förfäran; men icke mindre ryslig var eldarens uppsyn,hvars ovanliga uttryck af ett dödligt, oblidkeligt hat man förgäfves skullesöka att afmåla. Allt det förra hala smilet var försvunnet från mannens ansigte,endast hånleendet kände man igen deri, men det syntes nu merademoniskt än nånsin förr, och sjelfva det svarta, tunna gråsprängda håret,som nu betäckte eldarens hjessa, i stället för den bortkastade yfviga rödaperuken, gaf åt anletsdragen ett helt och hållet nytt och främmande uttryck.»Så att du verkligen ej känner mig?» ljöd till den förvirrade Gulkinhans fordne stallbroders fruktansvärda stämma. »Gränslöst har du ljugit idina dagar, men denna gången tror jag dig. Se likväl noga uppå mig och dragdig till minnes längst förflutna tider för mer än 18 år sedan, ty vet, ArsenijFranzowitsch, vedergällningens dag är kommen!»Gulkins eldögon stirrade ofrivilligt och oafvändt på den talande. Mankunde se att han långsamt och motvilligt drog sig något till minnes. Hansögonbryn sammandrogos, han vände sig bort och på hans läppar sväfvadeknappt hörbart namnet Rehfelt.»Rätt så, Fritz Rehfelt, Liffländaren, friherre till Sondern och Lüttichshof,din gamle vän, hvilken du väl trodde långt för detta multnad på bottnenaf Nevan, dit han i förtviflan störtade sig den der morgonen – du mins!Vet, usling, att denne Rehfelt räddades af en fattig muschik, att han i adertonlånga år aldrig lemnat dig ur sigte, emedan han aldrig fann någon vedergällningnog hård för den som stulit hans egendom, hans heder, hans brud,hans fädernesland, hans hela lycka och hans lif, ty sedan den morgonen varhan död för menskligheten.»Gulkin gjorde ett försök att slita sig lös.»Stilla! Du har ju godt samvete, du som ’dödat blott till nödvärn’!Nåväl, usling, i sista stunden då vi båda äro trötte att lefva, står här infördig denne Rehfelt, som du så trolöst förrådt. Se mig i ansigtet! godt – nukänner du mig. Jag fordrar icke af dig tillbaka hvarken heder, eller lycka,eller lif, eller fädernesland, fastän du tör vilja återköpa dem åt mig medditt hjerteblod, för att undkomma mig. Tacka mig på dina knän att jag ickebelastat ditt samvete med din dygdiga makas död, ehuru ett ögonblick minplan gick derpå ut. Jag har äfven utan detta beredt dig en vedergällning,som skall tynga dig till jorden lik ett berg af bly, som skall jaga hvarje blundfrån dina ögonlock och förgifta hvarje flyktig glädje i ditt bröst. Vet, ArsenijFranzowitsch, du har störtat i hafvet din egen son!»5101520253035185