Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035med när länsman Halén grep Alatalo-Matti, den erkebofven, som slogsmed tolf mans styrka och ensam brände Limango by. Två man fingo dengången bita i gräset för rymmarens yxa; den tredje, som var länsman sjelf,miste högra pekfingret och en bit af tummen, innan han fick fast tag i kragenpå rackaren, och allt detta bara för det vi gjorde buller när vi klefvouppför stegen till höskullen, der Alatalo sof. Jag känner sådant der folk, deha sina utliggare, de äro karlar att stå i komplott med spindlarna i taket ochråttorna under golfvet. För resten så skall jag säga herr Lars, att både vargenoch herden äro ute på drift och slå de sig ihop, så lemnar jag derhän, hvemspels det gäller.»»Då är ingen tid att förlora. Fort!»Tyst och varsamt begåfvo sig nu herr Lars och hans Salomon ut påäfventyr. Lyckligt passerades vind, trappor och farstu. Regnet, blåsten ochhöstmörkret voro deremot icke de bästa kamrater att möta ute på den slaskigagården. Det var en ruskig natt, enkom gjord för midnattsbedrifter, ochherr Lars drog mössan fastare ned öfver pannan, för att icke förlora den ivindpustarnas öfverdådiga lek.»Mörkt i pastorns kammare», anmärkte adjunkten.»Ljus i Britas kökskammare», tillade tjenaren.»Jag håller vad att vargen har illumination.»»Stickmörkt har vargen.»»Huru skall man det förstå?»»Han tänder hellre spån, än han tänder talgljus.»»Skulle vi kanhända löpa som narrar för att afstyra inbillade bofstreck?Mig tyckes nästan.»»Ruskig natt, kära herre! Gå vi in tillbaka?»»Håll! Vargens dörr öppnas inifrån. Fort åt sidan!»Herr Lars hade rätt. Gömda bakom hörnet af ladugårdsbyggnaden, sågode båda spejarne tvenne gestalter utkomma från vargens boning och försvinnai skuggorna af alléen, som ledde ut till landsvägen.»Låtom oss följa dem!» hviskade herr Lars.Och efter honom klef Salomon med långa steg, uppmanande sin herre»att icke stiga der det blänkte», ty höstregnet hade bildat djupa insjöar vidden annars trefliga gångstigen.»Halt kamrat! vi ha förlorat spåret.»»Nej herre, de veko till venster åt kyrkan till.»»Mig synes de veko till höger åt landsvägen.»»Jag säger att de veko till venster; jag såg det tydligt.»116