Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035»Förhasta dig ej. Jag räddar dig endast med ett vilkor.»»Står det i min makt, så var viss att …»»Det må stå i din makt eller ej, jag räddar dig endast med ett vilkor, ochdetta är, att din dotter ger mig sin hand och att vår förlofning ecklaterasännu i quäll.»»Store Gud!»»Välj sjelf! Jag skulle tycka, att valet mellan vanheder och en lysandeförbindelse vore lätt nog.»»Men att tvinga mitt enda barn – oh!»»Som bror behagar. Får det lof att vara en pris?»»Hon skulle blifva olycklig … och jag! Rell, du är grym!»»Olycklig med en man som älskar henne? Nåväl, må hon då vara fri.Jag vill icke falla henne besvärlig.»»Men … hon har en fördom mot dig, en oförklarlig afsky …»»Flickors afsky – prat! Hon visar sig några dagar ute, beundrad och afundad,med mitt nya snedspann, så jemkar sig väl afskyn. Jag känner qvinnan,det gifves för henne ingen mäktigare gudomlighet, än fåfängan. Men jag serklockan redan är en quart till 8. En längre tvekan vore onödig. Brors beslut?»»Ah … gästerna komma! Ännu engång, förbarmande med en olyckligfar, som ej med sitt enda barns lycka kan köpa sin!»»Välj fort! Om två sekunder är det för sent.»»Välan, omensklige! Tag min dotter. Hon skall tillhöra dig ännu dennaquäll. Men kom ihåg att jag gör dig ansvarig för hennes lycka inför Gud,ty … jag har sålt mitt enda barn för 2 800 Rubel Silfver!»»Hahaha! Se så min vördade svärfar, inga dumma skrupler, var ej narraktig!Sälja – fi donc! Vänskap mot vänskap, det är allt. Hvad jag längtar attfå se min charmanta fästmö!»Ni skulle ha sett balen hos Rådet Richard Rengel, den hederlige mannen,som nyss sålt sin dotter för 2 800 Rubel Silfver och som i en knappvändning kunde vara ärelös i morgon vid denna tiden! Ni skulle ha settmarechallernas skimmer vid inkörsporten, stearinljusens mängd och quinquetternasglans, guldsmidda uniformer, frasande siden, artificiela blommor,blixtrande juveler, glimmande glasväf, verldsliga löjen, slösande artighet,och midtibland glansen och löjena den bleka gestalten af en tankspriddvärd, på hvars panna den ljugna glädjen förjagades af ständigt återkommandemoln och i hvars förbindligaste leende man stundom såg den djupaoron genomskina … ni skulle sett allt detta och ni skulle ha sagt till er sjelf:den gamle mannen har dock ett samvete!130