Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller510152025Sist blänkte ett klart sken, som snart åter skymdes af ett ofanteligt rökmoln;ett brak hördes: det var taket som störtade in. »Blef Fursten derinne?»hördes den blondes röst från takåsen af vårt hus. – »Fursten? Ja,med den unga raska herrn är det förbi!» – Den blonde reste sig häftigt upppå den slippriga åsen och halkade utföre …. .Men den mörke, som hoppat ut genom ett fönster åt bakgården, visadesig nu med den 90-åriga i sin famn. Den gamla var dock redan död. Hennesräddare hade brutit sin venstra arm. Den blonde var oskadd. Vådeldensläcktes.Men icke så i Herminas tysta barm. Från den stunden brann der envådlig låga, enslig och gömd, men just derföre tärande, emedan den varaf ingen känd. Alltid stod han för min själs ögon, denna stolta gestalt meddet blixtrande ögat, det svedda mörklockiga håret, de förbrända kläderna,sådan han framträdde nyss undkommen ur lågorna, med den döda 90-årigagumman i famnen. Till börden en Polack, reste han genom landet för nöjesskull, men hans armbrott qvarhöll honom längre än han ämnat. Snart stadnadehan frivilligt. Hans besök i vårt hus blefvo dagliga. Det var något hosdenna man, som måste fängsla en svärmande flicka. Redan hans första uppträdandevar så ovanligt, så anslående för en romanesk fantasi. Och dertillkom den hemlighetsfulla slöja, som höljde hans stånd, öden och afsigter.Denne man var något mer än en afskedad gardeskapten, som han betitladesi passet. Man hviskade att han var af hög börd, ehuru den blonde ingenörofficern,som ledsagade honom, sedan ej ville vidhålla den förhastade titel,han nämnt vid eldsvådan. Rätta afsigten med Polackens hitkomst viste påorten ingen. Men Hermina började ana orsaken till hans dröjsmål äfvensedan armen var läkt: han älskade henne.3035V.Skiftande färg öfver lifvets taflor! Nya verldar i menniskobröst! En daghade åter gjort Hermina till en annan; på en enda afton hade hon upplefvatså mycket, att hon kunde säga med Schillers flicka: »Ich habe genossen dasirdische Glück …»En morgon i November vaknade jag sent; solen strödde redan sinableka rosor på skyarna i sydost. Jag klädde mig hastigt, tog min lilla tibetskappaoch gick ut. Det var ännu skumt och litet frostigt; den första snönhade fallit i natt. Det var så friskt och lätt, hvarje fjät lemnade ett tydligt spårefter sig. Viken låg blank och lugn, den hade ej frusit ännu och dess mörkaspegel stack bjert af mot de snöhvita stränderna. Jag såg mig omkring, som58