Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens Dagdet lilla sockerbagareståndet, som man på skämt benämnde kapellet, men ihvilket den fordom s. k. »vackra kapellanskan» icke mera var till finnande.En ljum flägt drog genom löfven och kom vandrarnes cigarrer att glödaoch gnistra, medan här och der en antänd fosforsticka för ett ögonblickupplyste föremålen och genast åter slocknade för luftdraget. Somlige afde promenerande sågos sakta vandra fram och åter, – och tack vare skymningenoch de mjuka sandgångarne, den mest tungfotade gestalt hade någotsväfvande i sin gång –; andra åter hade slagit sig ned på bänkarne ochbetraktade i stillhet verldens äflan. Stadens permanenta lejon, som ickegjorde visiter förrän kl. inemot 9, hade emellertid valt denna terrain till ettfält för sina observationer och sammanträffade här med redan glesnandeutlänningar och ännu fåtaliga studenter. Af medelåldersmän och gubbarsåg man ej många (de fleste sutto redan vid preferensbordet) ej heller syntesnu denna skara af lifliga, välklädda barn, som under vackra sommardagarså behagligt tumla om på den gröna gräsvallen vid sidan af gångarna.Deremot varseblefvos talrika grupper af fruntimmer, de flesta på rörlig fot.Conversationen i dessa aftonskuggor hade under allt detta något förtroligt,hemlighetsfullt; man talade så sakta, som konspirerade man mot statenslugn, och samtal, som hvälfde sig kring berättelsen om Hr Elsters vattenkrumsprång,kunde lätt, för sin skenbara hemlighet, till det minsta tagas förpassionerade kärleksförklaringar.I hörnet af en bland de gröna sofforna på norra sidan om gången satt enlång mager karlfigur, insvept i en ljus paletot, och rökte cigarr. Hans ansigtekunde man icke se, det var öfverskuggadt af en hatt med temligen bredaskyggen, men väl såg man stundom ett mörkt blixtrande öga rikta fögamenniskovänliga eldkolsblickar framåt hvimlet af gående och hvilande.Denne man kände sig påtagligen ensam i det talrika sällskapet, han tilltaladeingen och ingen tilltalade honom, stum, stel och orörlig satt han der,en skugga i sjelfva skuggorna, och syntes i hög grad äga förmågan att frånstötamenniskor. Ehuru platserna voro eftersökta, såg man mellan honomoch närmaste grannen ett bredt rum lemnadt tomt. En enda varelse hadevågat närma sig till mannen: det var en närgången tiggarpojke, som träddehonom på två steg nära och började halfsjungande uppläsa en psalm. Menknappt träffades pilten af en eldsblick från de gräsliga ögonen, innan hanmidt i versen hörde upp och med en misslyckad bugning makade sig åtsidan så fort han kunde.»Kan någon säga hvem den der karlen i ljusa paletoten är?» yttradespå något afstånd i ett sällskap af ungherrar, ty nyfikenhetens dygd är dock5101520253035157