Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5Af Herr Kyrkoherden Mathias *** för höga Kronans räkning i dagemottagit 400 (Fyrahundrade) tunnor fullvigtig råg och 200 (Tvåhundrade)likaledes fullvigtigt korn enligt gällande markegång med5 (fem) procents förhöjning, intygar och qvitterarW ** d. 19 Maj 1808.O. WetterlingBataljonsCommissarie.101520253035Nu höll jag således det länge sökta, det för den aflednes familj högstvigtiga qvittenset i min hand. Jag visste ej hvad jag borde tro. En så besynnerligkedja af upptäcker hade jag ej erfarit förr, upptäckter, hvilka nästanmot min vilja manade mig att uppträda som brottets hämnare och denvärnlösa familjens beskyddare. I förbidan på frukostbudet, kastade jag migännu en gång i gungstolen, för att öfverlägga, hvad nu vore att företagas.Morgonbrasan brann lifligt och spridde en behaglig värma öfver min afnattvak och kyla ruskiga person. En känsla af trefnad, men tillika af trötthetbemäktigade sig mig. Jag hade icke suttit 10 minuter, innan mina tystaöfverläggningar confunderades, ett lätt töcken lade sig öfver mina föreställningar,mina ögonlock blefvo tunga, jag föll åter in i den halfslummer, somär midt emellan sofva och vaka. Och åter svärmade mina fantasier öfver tilltaflan och åter syntes mig madonnan framträda från duken och nedstigatill mig, men icke nu med ängslan och fasa, utan så huld, så lyckligt leende,som konstnären på duken framtrollat hennes sköna bild. Och hon lade sinhand helt lätt på min panna och såg på mig med så goda varma ögon, attsällhet genomströmmade min varelse och jag kände mig god och lycksaligsom den himmelska sjelf, och hon sade: »ändtligen har jag funnit dig, duälskade!» Då gick en erinran om den förra synen genom min inbillning,jag mindes att allt var en villa blott och jag uppslog mina ögon med sorgöfver att den sköna bilden skulle vara försvunnen ur lifvet, fästad på denkalla duken, huld och skön, men ack! ändå ej mer än en hjertlös bild.Men se … när jag uppslog mina ögon, stod hon der ännu, det var hon,det var ingen villa nu! Samma ljufva drag, samma outsägliga blick, sammaögon, hvilka sågo in i mina, samma hand, som hvilade lätt på min panna,samma melodiska röst, som sade samma ord:»Ändtligen har jag funnit dig, du älskade!»Med en förvåning utan namn satt jag af häpnad stum, for med handenöfver ögonen, för att förvissa mig att jag ej drömde, och väntade hvarjeögonblick, att se den vackra bilden upplösa sig i ett försvinnande töcken.22