Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035ej skett, äger Rätten att i detta svåra brottmål äfven höra henne, ehuru närskyld,förstås utan ed och giltighet som vitne, endast till vinnande af vidareupplysning.»Komministern betäckte sina ögon med händerna och gret. »Så gör jagdå er, omensklige, inför Gud och menniskor ansvarige för det förskräckliga,för hvilket måhända någon af er ville gifva tio år af sitt lif, all sin egendomoch sin högra hand, som det aldrig kommit öfver denna qvinnas läppar. Jagvill ej höra det.» Och han gick ut.»Fångvaktaren följe honom», sade Domaren dystert.Men lugn och klar fortfor Beata:»Det gör mig ondt om den stackars Joachim; han älskar mig så högt, atthan ville gifva sitt lif för mig. Men derföre att han alltid älskat endast skaletkring Beatas själ, älskat henne endast sådan hon är när hennes kropp vakar,och alldrig förstått hennes själs klarhet, utan kallat den vansinne blott, derförehar Beata hatat honom under sina ljusa stunder. Nu vill hon lösa detmörka tviflet i ditt bröst, efter hon ser, att din tanke dröjt vid Joachim. Se,du vill veta, genom hvem min fader dött.»Paus. I salen var det tyst som i en graf.»Du skall ej förskräckas. Äfven Beata har stundom varit mörk i sin hågvid tanken derå. O hvarföre det? Det är ju skrifvet, att detta lif är en sorgedal;är det icke godt att komma till ett bättre, der inga sinnevillor meraskymma andens fria blick? Säg, kan man göra sina kära någon större tjenst,än att lugnt och sakta föra dem till denna ljusa, saliga verld inför Guds ögonsoskymda heliga klarhet? Låt ej den svarta skuggan falla öfver dina tankar.O hvad Beata har älskat sin fader! Men ofta sörjde hon, att han ej förstodhennes själs klarhet. Ofta tänkte hon på, huru hon skulle föra honom tillsamma ljus. En afton sade hon till honom: ’huru är du så bekymrad, käre fader?’Sade han: ’mitt barn, dessa jordiska egodelar, dessa penningar bekymraoch uttrötta mig; jag ville jag vore död från allt detta.’ Hon sade: ’säg, kärefader, hvilken död är då den lättaste?’ Han log och sade: ’ej kan jag så nogaveta; man säger: quäfning under sömn. Men jag är böjd att, lik den storeCaesar, säga: den mest oförmodade.’ Sen gick han glad till hvila och bad tillGud om en salig ändalykt. ’Skall du ej lägga dig, Beata?’ sade han. Hon sade:’jag skall läsa först i Arndts ParadisLustgård om de saligas arfvedel.’ Nu sofhan godt, den käre. Då rann en vacker tanke upp i Beatas håg. Hon gick tillbyreaun, hon bröt den sakta upp, hon visste hur den var. Så bröt hon lådan,sökte alla penningar, tog ljuset, gick till fönstret, tände eld på dem och kastadedem ut. ’Så brinne min fars bekymmer upp i eld!’ sade hon.»36