Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Karaktersbyggnaden hade fordom stått midt inuti parken, hvarifrånen sednare ägare flyttat densama närmare landsvägen och sjön, både förutsigtens och bequämlighetens skull. Emellertid funnos af den gamlabyggnaden flera lemningar quar, grundvalar och vidsträckta källare, öfverhvilkas igengrusade hvalf tät löfskog vexte. I ett land, hvilket, liksom vårt,lider brist på ruiner af fästen och slott, nöjer man sig med anspråkslösarefornlemningar, och Varialas ägare sågo derföre ej ogerna, att de förfallnahvalfven gåfvo denna del af parken ett romantiskt utseende, hvarföre deock läto dem stå. Nära intill hade nuvarande ägaren valt sig en favoritplatsi en löfsal af gamla björkar, och det är här vi finne honom njuta en quarttimmas hvila efter middagen under samtal med sin svärson, kapten Krona.»Min kära Carl,» sade då öfversten, »jag förmodar att du fann mittuppförande vid den fatala händelsen på vägen nog besynnerligt, eller hur?Min alteration kan ej ha undgått dig.»»Derpå har jag ej haft tid att tänka, bästa svärfar!»»Nåväl, antingen du märkte något eller ej, är jag dig skyldig uppriktighet,såvida det äfven angår din hustru.»»Men jag förstår ej svärfars mening …»»Hör mig. Jag har ofta för dig berättat mina krigsäfventyr från 1808, dåjag bevistade kampagnen som löjtnant vid Åbo läns regemente. Ett har jaglikväl ej omtalat: en ungdomsdårskap, min kära Carl! Det fanns i Gamla-Carleby en flicka, utan stånd och förmögenhet, men vacker som … nå jagvill ej poetisera, men jag skall säga dig, min vän, kär var jag upp öfver öronenoch flickan likaså i mig – eller i min uniform, likagodt. Alltnog vi svurosköna eder och förlofvade oss. Jag måste åter aftåga, skilsmessan var öm– efter freden kom jag för att erbjuda flickan min hand och mitt namn, menföreställ dig, hon ville ej se mig, hon kallade mig en menedare, det veteknäfveln hvar hon fått tag i några gamla fänriksäfventyr. Snart märkte jagpå alltsammans, att det ej stod rätt till med flickans tankegång … det ondatog till och den olyckliga måste skickas till dårhuset.»»Stackars unge!»»Efter denna händelse fanns der en värnlös varelse, hvilken jag antogmig – du känner henne nära. Och sedan denna tid, sedan 20 år har jag ejsett min fordna fästmö, förrän jag i dag på landsvägen uppskrämdes af hennesvälkända röst. Hon har utan tvifvel rymt från dårhuset och vi måsteofördröjligen åter ditskicka henne.»»Det är horribelt … Jag vill genast tillsäga …»»Håll, låt oss ej störa dagens glädje med slika efterspaningar. Nätterna148