Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

En Natt och en Morgonsängen rörde sig ett mörkt, okändt väsende, ett väsende utan form, likt enförtjockad klimp af skugga … ett väsende, för hvars angrepp jag var värnlös,hvars närvaro jag mera anade än varseblef och som uppfyllde mig med enny fasa. Beklämningen öfver hjertat återkom, ett nytt töcken, mörkare ännattens, föll ånyo öfver mina ögon, det var som när man i drömmen fallerfrån ett högt tak.Denna ofrivilliga svaghet förödmjukade mig. Jag samlade hela kraftenaf min vilja och riktade den på musklerne i min högra hand. Det lyckadesmig, jag förmådde höja handen till hjertat och nu var förtrollningen bruten.Mitt mod återkom, jag stod upp och närmade mig spiseln. Ett dåft mumlandelät höra sig. Oförfärad tog jag en sticka och ett glödande kol; jag villeerfara hvem den objudna gästen var, som trängt genom reglade dörrar ochstört min ro.Jag blåste på kolet, ett rödt skimmer flög öfver rummet och i skimret sågjag tvenne ögon gnistra mer glimmande än kolet. Och åter blef det mörknatt omkring.Andra gången blåste jag på kolet och såg vid skimret de tvenne ögonentillhöra en kropp, som syntes mig lik en tigers. Tredje gången blåste jag ochkolet tog eld.Då rummet deraf tillräckligt klart upplystes, såg jag en bandhund, denmest groflemmade jag någonsin sett, morrande utsträcka sig på mattaninvid sängen. Huru hade han inkommit? Jag undersökte dörren, den varläst, – fönstret: det var åter öppet. Det började uppgå ett ljus för mig idessa gåtor. Genom fönstret hade hunden inkommit, ty det låg knappatre alnar från marken och tätt under detsamma låg en drifbänk; – ett barnhade kunnat klifva dit upp. Och månne icke de här förut hörda spökeriernakunde förklaras deraf, att hunden, som saknat sin husbonde, om nätternasmugit sig in genom det öppna fönstret och stundom vid något buller skällteller uppgifvit detta ohyggliga tjut, som i så hög grad kommit mitt modpå skam? Och madonnan och synen? – Bah! halfdrömmande fantasier,föranledda dels af taflan, dels af kyrkoherdens bref! Brefvet? Ja det kundeej nekas, brefvet gaf anledning till hvarjehanda.Jag såg på mitt ur; klockan var ½ 3. Den lilla stickan slocknade och ljusfanns ej. Hvarje gång jag rörde mig, morrade den vildsinte väktaren vidsängen. Mitt läge var långt ifrån behagligt. Oroligt slumrande tillbragte jagännu ett par timmar i gungstolen. Klockan 5 hördes folket i det närbelägnaköket komma i rörelse. Jag gick ut och reqvirerade in ljus. Mamsell Lovisa,ännu i negligé, mötte mig i förstugan.510152025303517