Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035nas högsta toppar. En tietäjä är den som förstår att »falla i klyftan» *) , ochåt hvilken haltia, skyddsanden, säger allting. En tietäjä kan göra menniskorgodt och ondt, bota sjukdomar, besvärja andar, förutsäga tillkommandeting och skaffa tillrätta stulet gods. En tietäjä är en stor man, Monseigneur!»»Allt detta kan och vet då er far?»»Ja, Monseigneur! Jag vet, ni tror mig icke, ty alla herremän äro otrogna,alla herremän äro gudlösa försmädliga menniskor. Men det är detsama.Min far kan vida flera och mäktigare ord, än Matti Kallanvaara i Kemi,som de sednare åren blifvit så ryktbar, och min far låter ej narra sig, somhan. Min far kan linda kyrkoandarna omkring sitt minsta finger och allamaahiset frukta honom. Min far behöfver ej bränvin för att ’vara hos sinskyddsande’; ej heller gör han det för pengar. Ni skulle ha sett honom i gårpå aftonen, när han förutsade er ankomst; det var underliga, förskräckligaord han sade då, och några gömde jag i minnet för att säga honom dem närhan vaknade, ty sjelf mins han dem ej.»»En sällsam man är er far, och det sällsamaste af allt, Mademoiselle, äratt han är er far.»»Toini är icke hans födda dotter, Monseigneur!»»Det sade mig min aning genast. En så älskvärd blomma kan icke uppspirai en så ohygglig ödemark.»»Prins, smäda icke ödemarken! Smäda icke fjällens enslighet och skogarnestystnad. Vet, att vi tre månader af året läsa nätterna igenom utanljus och att vi ej ville bortbyta våra vintrars norrsken mot ert lands tungadecemberdimmor. Här är det kallt, men ännu aldrig har mitt hjerta frusitofvanför polcirkeln. Jag känner ert Frankrike, det var också mitt Frankrike… fordom. Det är ett skönt land, ett välsignadt land! O huru mörkrödaoutsägliga rosor jag plockat af häckarna i Versailles! Men icke sannt, detfinns ej uppå jorden en ljufligare, friskare doft, än den stilla trädgården vidursulinerklostret i Montmartre. I en af bokarna der står: Antoinette.»»Är det möjligt? ni skulle vara ….»»Likväl … Monseigneur! Ni ville kanske inbilla mig, att under dennasköna lyckliga himmel bor idel kärlek och sällhet. Jag skall säga er, hvadder bor. Der bor dödligt hat och svart förräderi. Ah, der bor trolöshet ochåter trolöshet. Tusen gånger hellre i öknen, tusen gånger hellre långt borti den eviga isen, än der! Derföre är ödemarken så sublim, emedan den ärså trogen, så odödligt sig lik. Icke sannt, Monseigneur: hellre en stilla frid*) »Langeta loveen», falla i exstas.76