Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Trollkarlens DotterII.Skandinaviens ryggrad, det frihetsstolta Norges besjungna fjällar bugta sig inorden af landet alltmera åt öster och nedsända slutligen mot söder Maanselkä,den i början nakna och vilda fjälljungfrun, som, ju längre hon nedstigerin i Suomilandet, allt mera omsorgsfullt bekläder sina granitlemmarmed evigt grönskande barrskog och med sina nyckfulla kullar instängertusende sjöar, hvilka icke alltid finna ett utlopp och sörjande fördunstatill oanseliga träsk. Lik Amerikas Cordillerer, bildar norrska fjällryggenen långsträckt vattendelare, som mot öster utsänder vida flera och mäktigarefloder, än mot vester. Ju mera fjällen kröka sig mot öster, desto meradraga sig flodfårorna i norr och söder, till slutligen vid den bergsknut, derMaan selkä utgår, floderna skära polcirkeln, parallelt med meridianerna. Påfinska sidan åter tillockar sig Bottenhafvet strömmarna från öster till vester;dock är det eget, att likasom floderna på svenska sidan af hafsviken äga enbestämd dragning åt söder, röja de finska motsvarande en lika bestämddragning åt norr.Många och vattenrika äro elfvarna, som uttömma sig på hjessan af Bottniskaviken, der hafssältan fördenskull är nästan omärklig, när icke uthållandesunnan uppdrifver bittrare vågor från Östersjön. Dessa elfvar genomlöpafrån fjällen till kusten långsträckta bergdalar, starkt skogbevuxna ochganska bördiga. Kornet skördas på nionde veckan efter sådden. Men hvassasom knifsuddar, smyga sig nordanvindarne genom fjällen och åkerbruketupphör norr om Muonioniska. Vår, sommar och höst äro sammanträngdainom 4 månader; snön bortgår i Juni och faller åter i början af September.Dagjemningsstormarna rasa i slutet af Mars 1795. Himlen är svartgrå,dimmig, hotande. Snön hvirflar i moln öfver slätterna. Blåsten förtar andedrägten.Allt lefvande söker skygd; varglon hukar sig ned i klyftorna, räfvensöker sin kula och filfrasen inslår sina spetsiga klor i den skrofliga barken afen lummig tall.I nejden af Karessuando, der Muoniojoki börjar bugta starkt åt öster,visa sig på elfven tre slädar, mödosamt stretande fram genom ovädret ochde hopade drifvorna. Den annars ljuslätta marsqvällen är vorden dysteroch mörk; vägarne äro spårlösa; de låga husen vid elfstränderne insnögadeoch oigenkänneliga; hästarne digna af trötthet och hvitt lödder betäckerfimmerstängerna.En stund framskrider tåget; derpå stadnar det. »Perkele!» svär en röstfrån den främsta slädan; en knubbig pojke i pels af fårskinn och patalakkiaf siberiska lamskinn nedspringer i drifvan; fimmerstången är afbruten.510152025303569