Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Gulkin hvitnade. »Min son är död», mumlade han.»Död! Ja visst, men icke, såsom jag falskeligen sagt dig, i späda år, utanfallen i sin ungdomsblomma vid tjugu års ålder, tapper, ädel och högsinnad,fallen i början af en lysande bana, vid sidan af en älskande mor, lömsktmördad af en uslings hand, som bakifrån störtade honom under nattensmörker i hafvet, – och denne lömske mördare var hans far, – var du!»Gulkin hörde icke mer; om någonsin ett ljufligt minne blommat i hansförhärdade själ, så var det minnet af hans son, den älskelige i späda år bortgångnegossen. Hans fiendes pil hade varit väl riktad, den hade träffat hanshjerta och han dignade utan sans på den svarta kolhögen framför eldstaden.Mannen som kallade sig Rehfelt stod stum med korslagda armar och betraktadeden fallne. Derpå skyndade han upp på däck, ty derifrån hördesett nytt larm och machinen började åter arbeta.Däcket var fullt af folk; alle man om bord hade samlat sig kring en ungofficer, hvars drypande kläder utvisade att han kommit direkte från detvåta. Det var Lehman. Snäll simmare, hade han under första förvirringenaf fallet uppburits af sin vida mantel och, sedan denna blef våt, kastat denifrån sig och simmande uppnått fartyget, der han fattade tag i hjulskoflarne,medan machineriet stod. Nästan genom ett underverk undkom han nattens,hafvets och dödens fasor och den första som med glädjetårar föll ihans våta famn, när han åter syntes på däck, var furstinnan Gregorzewska,som strax derpå i alla församlades närvaro var sig sjelf skyldig att erkännaden räddade såsom sin son.Göran Mörtin, eller som han sednast kallade sig, Rehfelt, stod på afståndoch betraktade denna scen. »Gerna för mig må pojken lefva, efterhans stjerna ännu icke gått ned», yttrade han för sig sjelf med denna resigneradefatalism, som man ofta finner hos den vildaste fritänkare. »Gulkinmå blifva okunnig derom tills vi komma till Petersburg; jag vill skynda migatt instänga honom i min koj och utgifva honom för sjuk.»Efter en stund kom Mörtin tillbaka litet hvitare i syne än eljest ochfrågade om någon sett en passagerare i slokhatt och ljus paletot. På fartygetfunnos flera sådana, men man sade honom att de redan gått till hvila, ochnär det blef dager fanns ingen sådan som söktes mera om bord. Han varborta – för alltid.Ett slags undersökning anställdes väl om den oförklarliga händelse, somvållat Lehmans fall öfver relingen, men icke den ringaste rimliga förklaringsgrundkunde upptäckas dertill. Att deremot ångfartyget lyckeligenanlände till Petersburg, att den sköna furstinnan befinner sig väl och att186