Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vargendet lyckas mig, han aflossar en pistol på mig, – lyckligtvis var det den somni laddat med kork – jag känner korken slå så häftigt mot mitt bröst att jagnära nog fallit, men jag står; händelsevis slocknar lyktan, vargen hör bultandet,tror sig bli anfallen, rusar framåt och faller i grafven; strax vältrarjag stenen deröfver. Kort derpå återkom ni till sans.»»Bra gjordt, räf! vedergällningen skall ej uteblifva.»5Våren hade kommit med all sin ljufhet. Majsolen hade sett med sina blidaglänsande ögon på fjärdarna, vikarna, holmarna, stränderna, kullarna, dälderna,skogarna, svederna och fälten i Tavastland. Den tiden hade Längelmänvesiännu ej utgjutit sitt klara vatten i den älskliga Roini; men frimodigtslog dess nyss lösgjorda bölja mot den höga sandvall, genom hvilken nuKaivando leder sin jemnade bädd. Och Päjänä, den ensliga, mäktiga, furuomkransade,klappade mot sina höjdrika stränder med vårens vilda ungdomsmod,lik känslan i en otämd ynglings barm, och topparna på Kangasalaås sågo stolta bort öfver de glimmande vattenspeglarne af Pyhäjärvi,den heliga sjön, och de gröna holmarna i Näsijärvi, medan Vanajas täckafjärdar bildade glänsande rutor i den vida matta, som vandrarens ögonkastmäta från Hattelmala. Tavastlands mörka tycke, fördystradt af de täta svartgrönabarrskogarna, hade ljusnat för vårsolens blick. Glad och strålande varluften, lärkorna sjöngo i skyn, skogarna doftade af helsa och längst ned ibacksluttningen sorlade drifvornas sista tårar, rinnande bort i små rännilargenom sanden och småstenarna till stranden af någon nära sjö.Det var en solklar söndagsquäll. Fjerran i det lilla kapellet såg man dengamla kyrkan med sitt branta spåntak och sina murar af ofantliga stenblocksticka bjert af mot den guldglimmande aftonhimlen. Nedanför höjden, derkyrkan låg, utbredde insjön sin blanka spegel och strändernas furor sågomed sitt tysta allvar ned i den. Herrskapet från prestgården hade gått ut attpromenera, och då de båda gamla kände sig trötta, hade man satt sig atthvila på bänken under de två knotiga tallarna vid vestra kyrkdörren. Dersåg man nu den gamle pastorn, slö och halfslocknad alltsedan den hemskanatten i kyrkan, men mild att påse, likasom tillhörde han redan en annanverld. Invid honom satt hans gamla maka, böjd af år och sorger äfven hon,men med förklarade ögon betraktande sin unga dotter och hennes sedanfyra veckor vigde man, den raske herr Lars, numera Substitut i kapelletunder gubbens afsigkommenhet. De sutto der, de unga vid de gamlas sida,såsom framtiden står tätt invid det förgångna, för att intaga dess plats och101520253035123