Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Trollkarlens Dottermed förlof, Monseigneur, månne vi ej vräka honom ut i drifvan efter han nuändå engång är faren till sin herre och mästare?»»Är du icke en oförskämd person, som så djerfs yttra dig om vår gästfrievärd! Har du aldrig sett dessa insekter, som ställa sig döda när någon faranalkas, men hastigt åter quickna vid? Vågar du vidröra denne skendöde.»»Om Monseigneur tillåter mig, vill jag taga uti honom med hårtången…»»Tig, hans läppar röra sig…»»Jag ser» – lydde Toinis öfversättning med stundom långa afbrott –»jag ser ett land i grönska och skönhet. Lummiga skogar, höga berg ochfruktbara slätter utbreda sig för mina ögon. Stolta städer resa sig vid floderna– men floderna äro purpurröda – bäckarna äro röda – källorna äro röda– rök omhöljer palatsen – menskorna blöda – ha! jag ser en konung utanhufvud – en drottning utan hufvud – kronor i gatsmutsen – ormar i diademerna– furstelik i kalkgrafvarna – tiggare på thronen och konungasöner iarmod – Jag hör ett brus – är det hafvets? – är svarta massors rop – Jag hörett dån – är det åskans? – det går ur de svarta eldrör – Jag ser härar anryckasom hvälfvande hafsvågor – blixtar ljunga, svärd glimma – Jag ser en smärtyngling – hans gestalt klarnar – han vexer, han vexer öfver hoparna – hankrossar dem – faller han? – nej han står – ah, han är blodig, men stolt ochstor – gamle män nalkas honom vördnadsfullt – han sätter sig på thronenbekransad med eklöf – ve! han upptager diademet ur gatsmutsen, han serej ormen deri – den slingrar sig om hans hals, den biter sig in i hans hjerta– stor är han; ett snöras öfver folken – han framrullar som ett thordön –jorden brinner, hafvet blodas, skyarna blixtra – länderna vexla gestalt – nugår thordönet nordanut – ha, det upplöser sig i duggregn af blodsdropparoch likmaskar – förfärliga örnar brottas i skyn – dagen förmörkas af derasvingar – askgråa gamar segla i luften – ufvar skräna i klyftorna – den störstaörnen faller, faller i bugtig bana som en slocknad eldkula – de hacka hansögon ut – de stänga honom i en klippa – der gnager ormen hans hjerta –nu slök han den sista, sista biten … Jag ser det gröna landet, de blodrödafloderna blåna igen – det är betäckt af örnens affallna fjädrar – deraf görade nye männen skrifpennor och skrifva, skrifva … men qualm ligger i luften– åskan går – thronen knakar – den gråhårige nedstörtas baklänges – denyngre uppstiger – han är det – han i kojan – han som lyssnar – han bären amulet vid sitt bröst – mot den förslöas mördarnes dolkar och kulor– ödet sparar honom för verldens fred – och att de nye männen må längeskrifva med örnfjädrarne – ändtligen klipper ljungelden honom tvärs af –510152025303581