Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Brudenlorade. Blef hon då bortförd af skyarnas storm, denna olyckliga brud, ellerupplät sig jordens svalg och slukade henne i sitt innandöme? Ingen, ingenhade ett svar derpå; blott vandraren, som i månskensklara augustiqvällarfördes af sin väg i närheten af parken vid Variala, trodde sig stundom seden döda brudens vålnad hvit och luftig sväfva genom gångarne, medanen stilla klagan blandade sig med löfvens sus i de daggskimrande björklunderna.En tillfällighet skulle ändtligen kasta ett oväntadt ljus öfver denna nattsvartahemlighet.Det var, om vi minnas rätt, 1840 om våren. På landsvägen som ledde tillVariala såg man vid mörkrets inbrott ett sällsamt tåg af sex eller sju kärror,från hvilka vilda och hemska gestalter med fånig likgiltighet betraktade dennära herrgården. Det var dårarne från Kronoby hospital, som transporteradesfrån sin förra ohyggliga boning till det nya ljusa, sunda och snyggadårhuset invid Helsingfors. Man gjorde under hela vägen korta dagsresoroch så hände, att man äfven nu vid första mörkningen tog nattläger i bynnärmast Öfverstebostället.Bland dessa olyckliga dårar befann sig en qvinna, som bevakadessträngare än de andra, emedan hon flera gånger tillförene gjort försök attrymma. Denna qvinna – det var den i vår berättelse ofta nämnda LottaLenning – var den enda, på hvilken anblicken af herregården syntes göranågot intryck. Det var som hade ett dunkelt minne vaknat i hennes förstördasjäl, hennes ögon stirrade vilda under bemödandet att reda de förvirradehågkomster, hvilka detta ställe hos henne framkallade. Väktarne, sommärkte hennes oro, befarade nya rymningsförsök och instängde henne i ettväl tilläst loft, men all deras vaksamhet var fåfäng; när morgonen inbröt,befanns hon på det mest vågsamma sätt hafva utkrupit genom den endalilla fönstergluggen och tagit till flykten.Det hade fallit lätt snö under natten och man följde nu spåren som leddefrån stället under den rymdas fönster. De ledde till parken vid Variala, genomflera gångar, till de ännu qvarstående källarhvalfven af den fordnahufvudbyggnaden. Med förundran märkte man att spåren förlorade sig viden af källardörrarne. Man öppnade denna och gick in. En förskämd ochunken luft slog emot de inträdande. Det ljus som inföll genom dörren varför svagt för att upplysa de inre delarne af hvalfvet, men derinifrån mörkrethördes de brutna sorgsna tonerna af en gammal vaggvisa. Man hämtadelyktor och gick längre.Den syn man nu såg var fasansfull.5101520253035153