Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Han har undkommit oss och dina usla käringkrokar, jag sade det skulleså gå. Allt lyckades förträffligt, jag gjorde Lehmans bekantskap vid grönabordet, han spelte som en vanlig narr, förlorade, blef ursinnig, fördubbladeinsatsen och förlorade åter. Kompagniets kassa strök flagg, det är säkert,men hvad fann man vid revisionen? Mort de ma vie, hela summan orubbad,välbehållen – förklara mig det!»»Nå hvad f–, furstinnan fyllde luckan, det är klart, som dagen, ers durchlaucht!»»Men billetsamlingen…?»»Uppriktigt sagdt, den tråden var så fint spunnen att den brast. Jag vetaf säker hand att vår mina gjorde sin lilla knalleffekt när den sprang, menfem minuter derefter voro furstinnan och löjtnanten tjugu gånger meraförälskade i hvarandra än förut; det är så med de kära och qvinnan hållermest af den hon får det nöjet att förlåta.»»Det är ditt fel, usling!»»Aj aj, nådige herre, hvad ni dömer er ödmjuke tjenare hastigt ochsträngt! Mitt fel, jaså! Skulle jag så snart ha förgätit edra silfverblanka tiotusen!Jag vill då dra min hand ur spelet och ni kan roa er med att se de bådaförtjusta älskande resa till Petersburg i öfvermorgon. Adieu, mon plaisir!säger den vise fransmannen Ulspegel.»– »till Petersburg i öfvermorgon? Verkligen?»»Billetterna äro köpta på mitt ångfartyg.»»På ditt? Hm, jag förstår. Nåväl, låt fartyget gå i sank och du har dinatiotusen!»»Hahaha! Fartyget – och furstinnan med?»Gulkin bet sig i läppen. »Om det ej på annat sätt låter sig göra» – tilladehan dröjande.»Jo jo, ers nåd är fin», inföll den andre bofven med ett besynnerligtgrin. »Sedan er son dött, hvilket ni fick veta genom mig, så är ni ende arftagaren,ni legitimerar er och till slut vore väl detta sätt ändå det säkraste,isynnerhet som er ovärdige medhjelpare i denna snygga affär då ginge tillbotten tillika med fartyget, furstinnan, löjtnanten och hela kalaset.»»Ha! Du vågar att begabba mig, usle skojare!» Och vid dessa ord fattadeGulkin sin kamrat i halsen och pressade honom ursinnigt mot väggen.Göran Mörtin blef grön i ansigtet och kipade efter andan. »Ers nå–åd,»pustade han när det blef litet andrum; »var ej ga–alen, jag – jag ensamka–kan hjelpa er.»180